JOHN HAYWARD BREV FRÅN LONDON Jag skulle svika min plikt, både som lojal undersåte och som er londonkorrespondent, om jag inte så här års berörde drottning Elisabet II :s kröning. Lämpligaste sättet att göra detta tycks vara att ägna några betraktelser åt förhållandet mellan Kronan och litteraturen. När den första drottning Elisabet regerade i England, för 350 år sedan, var det förhållandet naturligt nog betydligt starkare och mer personligt än det är nu. Men fast det numera är ganska sprött, finns det fortfarande ett förhållande, och att det finns har — även om det inte därav blivit starkare — bevisats genom förberedelserna till den högtidliga krö-ningsakten. Vår suverän, som har den konstitutionella monarkens kringskurna position, kan inte ägna den litterära republiken annat än enstaka formella erkännanden och kan inte heller få annat i gengäld. Visserligen håller sig hovet fortfarande med en poeta laureatus till en kostnad av 97 pund om året — en blygsam summa motsvarande det fat med malmseyvin, som tidigare utgjorde sysslans enda arvode. Visserligen instiftade kung Georg V också en guldmedalj för lyrik, som i år skall utdelas igen, vilket inte skett sedan hans död. Men sådana små materiella tecken på kunglig nåd har inte mycket samband med de ynnestbevis — en hovtjänst eller en börs med guldmynt —• som författare förr i världen kunde få som tecken på gunst från sin härskare och beskyddare, ofta för en så obetydlig tjänst som en våldsamt smickrande dedikation. I teorien utdelas fortfarande honorära titlar som knight-hoods (den icke ärftliga rätten att sätta Sir framför förnamnet) och mindre utnämningar i de olika riddarordnarna av monarken, ”all heders källa” för att använda den gamla termen. Men i praktiken överlåter en konstitutionell härskare åt sina ministrar att utdela sådana belöningar för gjorda tjänster och han gör det genom premiärministern, deras talesman. De hedersbevisningar av sådant slag som på senare år utdelats till män och kvinnor i den litterära världen (och på ett betydligt generösare och mera upplyst sätt än förut, det måste erkännas) har alltså fördelats på regeringens rekommendation. Bland de på så sätt hedrade kan i förbifarten nämnas den kände sinologen och översättaren Arthur Waley, romanförfattarna E. M. Forster, Elizabeth Bowen och Compton Mackenzie, lyrikerna Walter de la Mare och Cecil Day Lewis, kritikerna Mau-rice Bowra och Herbert Read samt Walter Greg och Flarold Williams, som bägge adlades för sina vetenskapligt förtjänstfulla insatser som bibliografer. Monarken har emellertid ensam förfoganderätt över the Order of Merit (efter Strumpebandsorden och storkorset av Bathorden landets högsta utmärkelse) — vilket kung Georg VI personligen framhöll för T. S. Eliot när han tog inträde i orden. Dess civila medlemmar är högst 12 och bland dem finns ännu en framträdande litterär personlighet, nämligen John Masefield, poeta laureatus. Att dela ut Royal Victorian Order som endast ges till den som haft något mer personligt uppdrag åt Kronan, hör också, fast i mindre markerad grad, till de kungliga prerogativen. Riddarvärdigheten inom den orden gavs t.ex. är framlidne Edward Marsh för de allmänna tjänster han gjort litteraturen och för några månader sedan fick kritikern Harold Nicol-son den för sin officiellt beställda men synnerligen skarpsinniga och sympatiska biografi 362