BREV FRÅN LONDON över Georg V. Men därutöver kan den regerande monarken inte göra mycket mer för litteraturen än att formellt stå som beskyddare för Royal Literary Fund, en värdefull institution, nu mer än 100 år gammal, som ger ekonomiskt bistånd åt nödställda författare och för Royal Society of Literature, vars obskyra förehavanden i den litterära huvudströmmens stillastående bakvatten gör att den knappast förtjänar sitt namn. Liksom de honorära titlarna med de undantag som ovan angetts numera delas ut av suveränen efter hörande av ministrarna, ligger också numera den beskyddarställning gentemot litteraturen, som förut utövades av härskaren själv, i händerna på regeringen, som utövar den direkt, genom the Arts Council, eller indirekt genom B. B. C. Arts Council, eller konstrådet, har t.v. begränsat sin verksamhet till lyrik, eftersom det är den form av litteratur som f.n. tycks vara i störst behov av stöd. The Arts Council står också bakom lyrikernas insats för att fira drottningens kröning. Efter min mening är det både rimligt och lämpligt att de valt en urgammal form för att fira en så urgammal ceremoni. Deras hyllning, som med drottningens tillstånd tillägnats henne under den trevligt arkaiserande titeln ”A Garland for the Queen”, (ungefär ”En rimkrans för drottningen”) består av en serie verk a capella med text och musik av tio välkända komponister och tio lyriker. Eftersom varje komponist fick välja den lyriker som bäst passade hans musikaliska stil, kunde det inte undgås att några framstående lyriker inte blev inbjudna att delta, men listan på de utvalda ter sig åtminstone på papperet mycket imponerande. Den består av Walter de la Mare, Edmund Blunden, Louis Mac-Neice, Christopher Fry, Henry Reed, Christ-opher Hassall, Clifford Bax (som skriver librettot åt sin bror Sir Arnold Bax som innehar den gamla titeln Master of the Queens Musick), James Kirkup, Paul Dehn och Ursula Wood (gift med komponistveteranen Ralph Vaughan Williams, O.M.). Dessutom har Cecil Day Lewis (som många väntar sig skall bli nästa poeta laureatus), skrivit en särskild dikt vid namn ”Coronal” till kröningen; den kommer att läsas i den stora konsertlokalen Royal Festival Hall av John Gielgud kvällen före kröningen. När detta skrivs hyser jag inte heller några tvivel om att poeta laureatus själv, fast han inte har någon skyldighet att skriva dikter vare sig till denna eller andra kungliga fester, ändå efter sin vana kommer att sammanställa några un-dersåtliga strofer, som Times sedan som vanligt publicerar med stor stil på framträdande plats, längst ner på ledarsidan. Litteraturen tar också del i den hyllning till den unga drottningen som, fortfarande under beskydd av the Arts Council, kommer att äga rum på operan vid Covent Garden under juni. Denna, som blir det störst upplagda konstnärliga bidraget till kröningsfestligheterna, bär den passande titeln ”Gloriana” (det fantasifulla namn som samtida diktare gav Elisabet I). Det är opera, byggd på historien om just den första drottning Elisabet och den olycklige earlen av Essex — f.ö. temat för Lytton Stracheys sista bok. Musiken är av Benjamin Britten och librettot av William Plomer. ”Gloriana” innehåller både ett maskspel och en ballett och överensstämmer på så vis i uppläggningen med den storslagna ”Underhållning”, som Ben Jonson (vår förste poeta laureatus), arkitekten Inigo Jones och deras samtida uppförde för jungfrudrottningen under den första elisabetanska eran. De hyllningar som nedlagts vid tronens fot av litteraturens kommersiella beskyddare, förläggarna, har, som var att vänta vid en stor officiell fest som så väl lämpade sig för att bli utnyttjad, bestått i en uppsjö av aktuella böcker, vilkas gottköpstitlar det skulle bli ledsamt att räkna upp. I en klass för sig står emellertid ”kröningsupplagan” av Shakespeare (som också med särskilt tillstånd dedicerats till drottningen) och den kan vara värd ett särskilt omnämnande. Denna vackert tryckta upplaga i fyra band har fått sin typografi av 363