JOHN HAYWARD den framstående bokkonstnären Francis Mey-nell och med den återuppstår den berömda Nonesuch Press, som han grundade för 30 år sedan och som spelade en ledande roll i tjugotalets typografiska renässans. Meynell har nu köpt tillbaka ensamrätten till namnet, som han under den ekonomiska krisen på trettiotalet något förhastat överlät på en amerikansk förläggare och omsider har han kunnat uppfylla en dröm som han närt hela sitt liv: att ge ut Shakespeares originaltext (med alla viktiga varianter) i en förnäm inramning och till ett hyggligt pris. Det finns ännu en bok som jag skulle vilja rekommendera, den som jag själv skulle välja framför alla andra som ett minne av kröningen och det är lyxupp-lagan av själva programmet, ”The Order of the Service of the Coronation”, tryckt på handgjort papper och bunden i röd marokäng av Cambridge University Press. Boken är ett mästerverk av typografiskt kunnande och i varje avseende och i minsta detalj värdig ett företag, vars nuvarande produktion efter min mening väl kan jämföras med och ibland överträffar de bästa tryckeriernas i Holland och Frankrike, vilket vill säga varje annat tryckeris i hela världen. Fast monarken inte längre kan utöva personlig frikostighet mot poeter och skribenter av andra slag eller ens ge dem sitt direkta beskydd, har han eller hon fortfarande möjligheten att visa intresse för litteraturen och på så sätt ge författarna ett indirekt stöd. Man vet att drottning Elisabet II är allvarligt road av att läsa, men alltför liten tid av hennes regering har ännu gått för att man skall kunna säga om hon kommer att begagna sig av möjligheter som de nämnda. Goda möjligheter finns att hon skall ha ärvt sin mors och farmors kärlek till litteraturen, men det kan hända att den tunga börda som läggs på henne av statens affärer, de oändliga officiella plikterna och den ohyggliga mängd av officiella dokument som hon dag ut och dag in, i hela sitt liv måste läsa, kan komma att hindra henne från att ägna litteraturen det aktiva intresse som hennes begåvning utan vidare tillåter och som hon kanske annars skulle vilja ge utlopp åt. I sin bok ”Character of King Charles II” — en av de grundligaste studier som någonsin skrivits över kungadömets innebörd — avslöjade Halifax hur liten frihet även en oinskränkt suverän har när det gäller att odla sina personliga intressen. Som jag redan antytt är en konstitutionell monarks möjligheter i den vägen oändligt mycket mindre. Den nuvarande drottningens mor och farmor var lyckligare lottade i det avseendet. En kungagemål har ganska stor frihet när det gäller att odla sin litterära och konstnärliga smak och drottning Mary gjorde indirekt mycket för litteraturen, vilket änkedrottning Elisabet fortfarande gör. Jag hade förmånen att själv kunna konstatera detta vid ett par tillfällen under senare år. 1947, när jag ordnade en utställning i London med tidiga upplagor av engelsk lyrik från Chaucer till modern tid, hade jag tillfälle att få tillbringa en eftermiddag med drottning Mary, visa henne utställningen och diskutera böckerna med henne. Jag hade väntat mig att hon skulle göra en rent formell rundvandring på utställningen och blev överraskad av att finna hur ivrig hon var att inte gå förbi något, hur hon alltid hade kunniga kommentarer och intelligenta frågor till reds, hur mycket hon visade sig ha läst och hur gärna hon ville ha upplysningar om samtida lyriker och vad de skrivit. Fem år senare blev jag föreställd för änkedrottning Elisabet när Emlyn Williams, den berömde karaktärsskådespelaren, på Theatre Royal, Dury Lane, till förmån för Dickensmuseet i Bloomsbury läste scener ur Dickens’ romaner. Än en gång lade jag märke till ett intresse och en förståelse för litteratur, vilkas djup stämde med vad jag ofta hört berättas om änkedrottningens goda litterära omdöme. Hon har visat det offentligen genom att övervara uppläsningar av modern lyrik och privat genom sin entusiasm för de bästa moderna romanerna och biografierna och sin beredvillighet att diskutera dem. 364