HOLGER AHLENIUS K. J. INTIME Det hör till kritikeryrkets vådor att man med åren tröttnar en smula på fiktionslittera-turen och finner allt större glädje i brev, memoarer, dagböcker och andra personliga dokument, där människan själv träder en till mötes utan andra omskrivningar och förklädnader än själens egna. Klara Johansons ”Brev” skänker ett sådant tillfälle att enligt hennes eget recept recensera en människa snarare än en bok — och det är ju det yttersta syftet med all kritik, som inte vill hamna i estetisk expertis eller strukturanalytisk skolastik — ett kärkommet tillfälle men också ett oroande, ett krävande, ett ansvarsfyllt, eftersom det är frågan om en så rikt utrustad, en så skygg och komplicerad personlighet som hon. Dessutom — en dålig bok kan vägas upp av en efterföljande, en bättre, som leder till korrigering av tidigare omdömen, men en posthum brevsamling resumerar ett liv, en gärning och är på så vis fatalt slutgiltig. K. J. som essayist, som diktande kritiker och kritisk diktare har redan blivit oss känd och kär, kommenterad och tolkad, men tack vare hennes adressater och Nils Afzelius’ forskarmödor får vi nu även göra brevskriverskans mer intima bekantskap. I vad mån det ska anses tillåtligt att offentliggöra brev, som pris-ger en människas innersta och samtidigt vimlar av skarpa privatomdömen om ännu levande personer, förblir en delikat fråga. Självfallet måste den besvaras från fall till fall. Här rör det sig om en epistolär konst, där den stilistiska fulländningen och den miniatyressayis-tiska avrundningen åter och åter genombävas av själsstridernas och känslobikternas halv- Klara Johanson: Brev. Utgivna av Nils Afzelius. Wahlström & Widstrand 1953. 17:50. kvävda vibrato, där det dödliga allvaret brod-das med ett sparsamt tillsläppt tjuvpojks-lynne, och där det esomoftast blänker till av vredens och föraktets blåvassa knivseggar. En kräsen artist, som väljer och vrakar till och med bland okvädinsorden, en djupt originell och betydande skribent, som yttrar sig om idel väsentliga ting — det bör vara tillräckligt för att betänkligheterna ska få stå tillbaka. Samlingen är tydligen strängt och omsorgsfullt sovrad: etthundrafyrtioen brev bland nio hundra tillgängliga, och det är bara en förlöpning mot förre statsministern som lämpligen borde ha strukits. I övrigt gäller utgivarens ord, att brevens udd ofta är skarp men aldrig förgiftad. K. J. vidrör på ett par ställen i breven den ohyggligt ömmande punkten i sitt liv: faderns raffinerat iscensatta självmord då hon var fjorton år gammal och sålunda befann sig i en flickunges känsligaste ålder. Med en skräckrysning tycks hon ha flytt in i sin egen tillslutna värld, bokrummets fantasivärld, där hon livet igenom skulle umgås förtroligt med de stora andarna ur dikten och historien som inte var i stånd att göra henne illa, medan celldörren ut till den grymma och klumpiga, den obotligt vulgära världen där utanför aldrig kom att öppnas mer än på glänt. ”Det är visst för övrigt min far, som har lärt mig se vad som är vackert”, skriver hon 1899 till Marika Stiernstedt, och bundenheten vid fadern torde för all framtid ha verkat bestämmande för hennes känsloliv. Ännu som gammal bevarar hon ett drag av hjälplös, övergiven, ömhetstörstande pojke — i varje fall anlägger hon gäma pojklater eller undertecknar breven med pojksynonymer. Med pa- 373