HOLGER AHLENIUS tetisk iver söker hon sig till den ömhet och fågelbovärme som hon i övergångsåren gått miste om och gonar sig i dem, men när de som i ett fall är förenade med härsklystnad och förmyndarfasoner sätter hon sig snart på bakhasorna. Oppositionell var och förblev hon, och det enda som lönade sig var att stryka henne medhårs; det lönade sig i gengäld desto bättre. Att åtskilliga av breven är kärleksbrev med homosexuell färgläggning, vore meningslöst att försöka överskyla, men det behöver inte förutsättas att denna läggning kom till uttryck annat än på det psykiska planet; hennes hälsa och krafter var så spröda, hennes själiskhet så brinnande att något okroppsligt alltid kom att vidlåda hela hennes uppenbarelse — det har hon själv konstaterat. Brutalt slungad ur boet vid unga år, berövad sin trygghet, på en gång brådmogen i förtid, stäckad för livet, skadskjuten och ving-bruten kom den hyperintelligenta flickan, som redan på skolbänken ägde en häpnadsväckande beläsenhet, att bevara den tillbakadragne intelligensaristokratens försvarsattityd, liksom för övrigt både själsaristokratens och karak-tärsaristokratens. Också på den vägen blir hon moralist mer än estetiker, en obevekligt sträng moralist, som från sin skyddade vrå låter sarkasmema hagla över brackor och plebs, över mänskliga tarvligheter, över folk utan insikter och näsa och förfining. Men naturligtvis är hon moralist även i den meningen, att hon sätter likhetstecken mellan stil och sedlighet, stil fattad som en aldrig upphörande jakobsbrottning med ett motspänstigt material, vars välsignelse det gäller att till-tvinga sig; ty förvisso kräver det moraliska kvalifikationer — för att inte säga religiösa — detta att aldrig slå sig till ro, alltid pressa sig till det yttersta, tills man stupar på uppgiften, såsom hon på senare år allt oftare kände sig göra. Ett drag av njutningsfyllt självplågeri ingår i bilden; hon finner ett slags förvänd tillfredsställelse i att vara okänd och misskänd — det bestyrker henne ju i synen på sig själv och omvärlden! — hon längtar efter att bli refuserad, och det passar henne att skriva utan betalning i undangömda publikationer. Bakom allt detta döljer sig en förkvävd längtan, som hon är för stolt och för egensinnig att vidgå, men när hon oväntat stöter på förståelse och uppskattning är hennes rörelse och glädje och tacksamhet alldeles gripande. Fysisk skröplighet, trasiga nerver, konstitutionell överkänslighet för tryck har inte gjort hennes tillvaro lättare. Med åren stegras hennes krav på sig själv, hennes samvetsömhet, hennes formuleringsbesvär och stilvånda intill gränsen för det abnorma, men just däri röjer hon sin egenskap av boren skribent att hon finner det allt svårare att skriva, känner allt större avsky för det färdiga och avslutade. Som alla sjuklingar och enstöringar var hon ytterst självupptagen men inte i trivial, småfuttig och komisk mening utan så, att hon var fängslad av sin egen invecklade psykologi, tvingades att grubbla över det egna väsendets gåta. På gott och ont blir en människa som K. J. slaviskt beroende av de miljöer där hon förs in eller blir tvungen att vistas. Hon säger sig kunna umgås endast med människor som hon kan ta i famn; hon dallrar av nervsmärtor vid nästan all mänsklig beröring och är odelat belåten när hon definitivt lyckats undandra sig familjeumgänge, därför att detta innebär påtvingad intimitet med icke likstämda sinnen. Här ligger en av orsakerna till hennes ögonskenliga stridbarhet; hon vill inte sparkas, skriver hon en gång till Ellen Kleman, den utvalda vännen, som var hennes sol, hennes hem, hennes värn mot världen (såsom hon säger när denna gått bort), men hon rår inte för det — ”det är okuvliga reflexrörelser, det är jämmerstön, det är utrop av fasa över deras ojälpliga tarvlighet och klumpiga avan-cer”, ögonblickliga och spontana reaktioner av den överkänsliga, den överförfinade, den hyperirritabla. Men ettrigheten är i sista hand också ett slags skyddsmekanism, frånsidan av en sårbarhet, en emotionell blödarsjuka, varav ingen lider mer än hon själv och som hon 374