K. J. IN TI M E aldrig blir kvitt. Som ofta är fallet med sådana människor kunde omdömet slå slint, och i övermåttet av sin retlighet kunde hon sticka vilt och blint omkring sig. För egen del har jag inte undgått sticken och svedan. K. J:s motvilja för Levertins svassiga stil kan jag förstå — hon skrev ju själv en mönstergillt sober, tuktad och tonsäker prosa — och det är fullt begripligt att min ungdomliga entusiasm för Levertin gick henne på nerverna. Men att hon, som med rätta var så stolt över sin sensibilitet att hon sade sig läsa med fingertopparna, inte anade att min lilla bok var framkallad av det uppblossande rashatet, det är mera förvånande. Och allra märkvärdigast: hur kunde hon få för sig, att det var på Levertins dikter och ”vittra eleganser” som jag grundade uppfattningen om hans världs-mannamässighet under senare år? Den byggde ju just på samtida vittnesmål — nå, den kan gubevars vara felaktig ändå. Men det finns flera sådana exempel på att hon kunde bli alldeles orimlig när hon av en eller annan orsak råkade i affekt, för övrigt en av de få punkter där hon liknade majoriteten av mänskligheten. Å andra sidan — när den isolerade, den tillbakadragna och skygga någon sällsynt gång upplevde lyckan att träffa på en själsfrände eller bara en idealisk läsare, så hade hon alltför lätt att överskatta denne; hon var inte fri från en viss benägenhet för kotterisynpunkter, för kritiklös vändyrkan. De över alla gränser förhärligande lovord som hon slösar på verk av Emilia Fogelklou och Sigrid Fridman, ja även på Ida Bäckmanns Frö-dings-bok, är närmast ägnade att dränka dem, hur förträffliga de än må vara, medan några av hennes politiska meningsyttringar snarast är en aning komprometterande i motsatt, i negativ riktning. Att Österrike-Ungern ramlade sönder 1918 och inte bevarades som en federal statsbildning, framstår numera som en av de största olyckor som drabbat Europa, men för K. J. innebar det uppfyllelsen av en önskedröm, och man behöver inte höra till Per Albin Hanssons beundrare för att finna sammanställningen med Hacha smaklös och rentav dum. Om K. J. med åren blev en allt motvilligare skribent, så förblev hon en outtröttlig och oöverträfflig läsare av andras skrifter. Hon hörde till den sorts läsare som om några noveller kan säga: ”Det intryck de göra på mig är så våldsamt, att det svårligen kan i ord återges.” Allting har sitt pris, och den extrema sensibilitetens är ett av de dyraste, en sannskyldig blodspenning, som måste erläggas dag ut och dag in, livet igenom, men dess åtsida var hos K. J. en andlig upplevelse-styrka, en de estetiska känslosprötens förfining och ofelbarhet, som borde vara varje kritikers men som i själva verket är något tämligen sällsynt inom vårt läströtta släkte. I jämförelse med denna alltid lika vaksamma, lika utsökta känslighet, detta gaddiga och glasklara intellekt, alltid fullt av fukter och finurlighet och påpasslig galghumor, inför denna kunskaps-brunn utan botten blir alla vi som efter förmåga pysslar med litteratur och kritik och slarvar med våra satser idel klåpare och grovhuggare — det är en bitter men hälsosam lärdom, bland flera andra, som kan dras av denna väsentliga bok. 375