BOKRECENSIONER OM MÄNNISKANS VILLKOR Willy Kyrklund: Mästaren Ma. Bonniers 1953. 7:50. Vid en tidpunkt då många har börjat gripas av leda vid ett instängt psykologiserande och många längtar efter att i dikten åter förnimma eviga makters närvaro och skåda en skymt av livets nakna ansikte, kommer — nedsinglande som ett tecken från skyn — en tjusande saga, en kinesisk pastisch: Willy Kyrklunds ”Mästaren Ma”. Författaren har en sagoförtälj ares ton och hans lilla bok är sinnrikt komponerad i tre plan, så att Ma-fu-tsis satser, salta och korta, eller drivna av en både bitter och eldig poetisk flykt, blir belysta av två andra personer: kvinnan Yao, den tåliga kärlekens rörande representant, väl skickad att teckna verklighetsbakgrunden till sin herres tankar, samt Li, en kinesisk Chronschoug, som ger kälk-borgerlighetens snedvridande perspektiv på poesin, men som också fyller uppgiften att framkalla ett leende i mungiporna och åt det tragiska ge en humorns motvikt. Redan anslaget är karakteristiskt: Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar. Yao: När mästaren nedskrev detta befann vi oss på flykt i Shu. Vi hade gjort upp läger för natten i en tigers håla. Kvällen var mörk och fridfull. Vi satt vid hålans mynning och gräddade pannkakor. På nordhimlen gänste Sleven, Eldstjärnan över östra bergen. Mästaren yttrade: Det är gott med pannkakor. Sedan gick vi och lade oss. Li: Chu har ”söker efter” i st.f. ”söker”. Kvinnan Yaos uppgift om en tigerhåla är naiv. Pannkakorna saknas hos Chu; som vanligt uppehåller sig kvinnan Yao mycket vid trivialiteter. Kärnpunkterna i sagan återfinns på sidan 18 och förtydligas sid. 62 ff. Det heter där om Ma-fu-tsi att det som han intresserar sig för icke är människorna utan ”människans villkor”. Och människans villkor är det som är utanför henne, det som formar henne och avgränsar henne, med andra ord: ”det omänskliga”. Och detta omänskliga omsluter henne ”såsom havet omsluter fisken, såsom öknen omsluter en tappad hårkam”. Författarens me ning är inte att man skall sluta upp med att skriva om människorna. Det är bara syftet han vill diskutera. Och: ”Att intressera sig för människorna, det är att syfta högt.” Det är ”att intressera sig för oändligheten och döden”, och detta innebär i sin tur ”att stå på tå utan att räckas”. Graciöst tecknar passivformen en kontur av en skapande situation där man varken når eller blir nådd, men spanar. För att lära känna människans villkor måste man akta sig för att bli ”välbärgad och rik”, och fast kläderna är det vackraste på människan bör man ta sig till vara för välkläddhet och bemöda sig om narraktigt uppträdande. Man måste frigöra sig från ambition, vilket är en otroligt svår sak som man kan öva sig i genom vandringar i berg och genom att betrakta bambu i kall snö. I berättelsen infogas ideligen aktuellt stoff ur nuet, men sago-formen skänker ett visst avstånd: satiren blir mer allmängiltig än personligt närgående. Men den är inte heller tam, och man kan inte missta sig på att Ma-fu-tsis verkliga motpol är ”skönläsaren”, vars otäcka sagor mer snärjer än befriar och som kommer kärleken att kallna hos de lyssnande. Omslaget pryds icke förgäves av sirliga kinesiska skrivtecken, och utan tvivel finns det i ”Mästaren Ma” en verklig fläkt av primitiv kinesisk anda. Särskilt har jag fäst mig vid den mustigt starka målningen av gatu-kvarteren i en exotisk stad och vid beskrivningen av den leprasjukes blick, som fyller Ma-fu-tsi med svindel inför ”det omänskliga” och kvinnan Yao med skräck och medlidande och hos Li föranleder ett språkligt berikti-gande. En lyrisk höjdpunkt är hymnen om ”vanmaktens ton” — den följer icke melodin, den är ”oföränderlig och utdragen tvärt igenom melodien”. Med poetisk logik slutar sagan med att Ma-fu-tsi besluter sig för att lämna den jordiska scenen och anträda en resa till månen — likt Solange som förvandlades till ”en tuva starrgräs”. Denna författarens förra bok gjorde 376