BOKRECENSIONER inte så starkt intryck på mig, fast den var graciös och sympatisk. ”Mästaren Ma” däremot tycks mig vara ett betydande framsteg för den originelle, avsidige författaren. Det vore önskvärt att han erhöll lämpliga villkor för att skriva mer om människans villkor. Sådana villkor är som bekant i första hand av inre och personlig art, men också dessvärre i ganska hög grad av yttre. Margit Abenius VÅRMÄSSA Ella Hillbäck Sjöstrand: 1 denna skog. Bonniers 1953. 5:50. Ella Hillbäck Sjöstrands poetiska utveckling tycks beskriva den under det senaste halv-andra decenniet inte ovanliga kurvan från en förhistorisk, av författaren numera icke erkänd stilperiod av mera traditionell konvention, över en modernistisk utbrytning och fram till en på samma gång mera personlig, renad och sammansatt stil. I den nya diktsamlingen, som är den femte om de båda förhistoriska inräknas, har Ella Hillbäck nått ett gott stycke ut ur den konventionellare modernismen och skapat begynnelsen till ett eget idiom. Ännu alternerar väl poeten alltför mycket mellan en ganska diffus komplexitet och i och för sig välskötta klanger från en del 30-talslyriker. Men hennes styrka ligger i att hon stundom kan arbeta samman de olika tendenserna i tecknet av en graciös lekfullhet och känslo-stark direkthet. Ännu i den förra samlingen, Poesi, kunde man iaktta hur det lite konventionellt radikala formspråket inte lyckades fånga in de känslostarka och verklighetsnära motiven. Men i den nya boken har den bildvärld som poeten, nu liksom förr, i stor utsträckning hämtar från naturen lösts upp och satts ihop på ett sätt som bättre tjänar de mera fördjupade motiven. Den dragning åt mystiken som tidigare symboliserats i en spänningsfylld dialog med naturens verklighet har i denna samling fått både innehållsligt och tekniskt preciserade uttryck. En uttalat kristen mystik förenas här med en sorts vegetativ mystik på ett sätt som kan påminna en smula om Hagar Olsson och den grekisk-ortodoxa psykologien. Där finns i Ella Hillbäcks ”1 denna skog” en rofylld förtröstan, en känsla av under och hemlighet, en kunskap om mörker och hot, ”vilddjurens språng ur mörka hålor”. Hennes idiom räcker ännu inte till att tolka de motiv som söker sig fram till ytan i hennes poesi, och helgjutna är väl kanske bara några dikter av mera traditionellt slag. Något av ett mästerverk i den genren är förstås ”Din hud har sagt att jag är till” men man kan undra om inte denna vackra, gripande och oklanderligt genomförda dikt kan uthärda den antologi-tillvaro som den ofrånkomligen är dömd till. De djärvare kompositionerna går ingalunda fria från klichéer och oklarheter men det är ändå i dem man ska finna infall och tongångar vilka delvis är typiska för den dragning till spänningsfylld enkelhet och rening som tycks känneteckna många av de bästa poeterna f.n. Men många tecken tyder också på att Ella Hillbäck går sin egen väg och att den vägen kan leda till en mycket personlig, ”osvensk” variant av detta renade formspråk. Sven Lindner DET BISTRA SOMMARLOVET Gösta Pettersson: Ung sommar. Norstedts 1953. 11:50. Sätter man sig i dag att läsa om några samlingar av ”hårdkokta” svenska noveller från mitten av 40-talet, blir intrycket inte särdeles starkt. De melodramatiskt nerdämpade pubertets- och beredskapsäventyren kan komma en att tänka på en låda, där barn stoppat undan gamla mekaniska leksaker av det ledsamma slag som bara kan utföra en viss rörelse, om och om igen, och som alltså inte duger i mer fantasifulla lekar. Den behållning man kan få vid läsningen ligger i en här och var träffsäker miljöskildring, några fint uppfattade psykologiska drag som skymtar bland de knyckiga rörelserna (som nästan kan jämföras med en tecknad series), en väl behandlad stil. Mycket mer blir det inte och det är också karakteristiskt att de flesta av genrens ivrigaste utövare snart tystnade eller valde andra uttryckssätt. Flera av dem kom från Söder i Stockholm och bland dem fäste man sig särskilt vid Gösta Pettersson. Han gav dels ut en liten samling ganska typiska söderamerikanska berättelser, dels romanen ”Från tolv till tolv”, där det av-dämpade berättarsättet fick en förnuftig användning och där man — så tidigt som 1945 377