BOKRECENSIONER — fann tecken på att arbetarskildringen fått nya problem. Gösta Petterssons historia om verkstadsarbetaren Agge, som hade god lön, trevlig våning och ett alldeles innehållslöst liv ligger delvis på samma linje som Folke Fridell och andra sedan drivit. Petterssons lilla kloka och välbalanserade bok gick emellertid ganska stilla förbi, det behövdes Fridells furia för att året därpå sätta i gång debatten. Nu har Gösta Pettersson just brutit av en sjuårig tystnad med en ny roman, som har den något patetiska titeln ”Ung sommar”. Boken är också en smula patetisk och det långt mera öppet än författaren och hans kamrater tidigare tillät sig. Den har också på andra sätt släppt maneret och friare anpassat sig efter en tydligen medfödd förmåga att berätta. ”Ung sommar” handlar om söderpojken Pelle, född omkring 1920 och för sommaren utskickad på en skollovskoloni, där prägeln av välgörenhet och disciplin lägger en olustig hinna över de vanliga sommarfröjderna. Bokens förtjänster är främst artistiska. När Gösta Petterssons naturliga berättargåva befriat sig från den åtsittande amerikanska tröjan visar den sig ännu mer till sin fördel än tidigare. Han för händelserna framåt på ett enkelt och konkret sätt, som verkar alldeles avspänt och lite naivistiskt, som det anstår den pojke som får leverera synvinkeln. Mycket händer inte. Men de små händelserna i barnens värld är ofta beundransvärt fint uppfattade och återgivna. Inte minst har Gösta Pettersson skarpt öga för de psykologiska relationerna mellan pojkarna, för hur styrkelägen etableras, grupper skapas och enstöringar — som är lite annorlunda på någon punkt — uppstår. Sommaren drar förbi med kissespel, bad, tvångsuppdrag i köket, översitteri och kamratskap. Med en obetalbar torr-humor skildras också motsättningen mellan de vilda rövardrömmarna och de blyga försöken att realisera dem. ”Ung sommar” kan inte kallas någon verkligt märkvärdig bok, men den har på ett ypperligt vis hållit kvar en barndomsvärld med helt andra — och enligt Gösta Pettersson långt strängare — lagar och tänkesätt än de vuxnas. ”Pelle trodde, att alla hans problem skulle lösa sej när han började jobba”, lyder de stillsamt ironiska slutorden. Man får hoppas att Gösta Pettersson, som skrivit så många bra reportage om modernt svenskt arbetsliv, också kommer att berätta mer om den saken. Åke Runnquist RESA TILL BEFRIELSE Tord Herne: Resa och förändring. Eget förlag 1953. 12:75. Dysfori är den medicinska benämningen på neurotiska symtom av olust, leda och vämjelse. Huvudpersonen-berättar jaget (en präst som reser på en ekumenisk konferens i en världsstad) i Tord Hernes nya roman kännetecknas av svåra dysforiska symtom. En sådan medicinsk term hade under vanliga förhållanden inte varit särskilt motiverad eller upplysande vid en litterär bestämning, men i detta fall kan man kanske få ett grepp om en av bokens svagheter genom att bara karakterisera huvudpersonens isolerade, perifera symtom. Ty just på det sättet har Herne förfarit: han beskriver prästens mer eller mindre fysiologiska reaktioner på omvärlden, men man får aldrig veta varför han reagerar på det eller det sättet. Det finns inget innehåll i eller någon bakgrund till hans reaktioner, de är lösryckta från den verklighet varförutan ingen människa har sådana reaktioner. De ses bara som utslag av en kvalitativt icke bestämd överkänslighet. Å andra sidan — och helt konsekvent — har hela olustkänslan spänts upp över himlavalvet som en Weltanschaung. Prästens i och för sig ointressanta överkänslighet — en innehållsligt obestämd sådan kan ju inte ha något motiviskt värde — blir världsåskådning genom att författaren avsiktligt eller oavsiktligt skildrar olustreaktionerna som ”objektivt” motiverade. Det finns inte tillräckligt avstånd mellan författaren och materialet. Prästen blir inte en egenartad person som vi kan betrakta, utan hans egenart används i viss utsträckning som verklighetskri-tik. I det avseendet kan alltså ”Resa och förändring” sägas vara en bara alltför klassisk 40-talshistoria. Alla de välkända inventarierna i det 40-talistiska skräckkabinettet finns här i en omfattning som ibland är nära nog parodisk när avståndet mellan verkligheten och prästens reaktioner blir alltför stort. Visst måste det vara obehagligt att flera gånger i veckan på ett sjukhus utspisas med en fisk som heter skrubba, men det är å andra sidan svårt att uppleva skrubban som en bärande sten i ett livsåskådningsbygge. Men om man känner sig tveksam inför attityden och berättartekniken i Tord Hernes bok så måste man å andra sidan tillerkänna den flera betydande förtjänster. Den har t.ex. en 378