BOKRECENSIONER ganska ovanlig intensitet i de partier där attityden verkar någorlunda objektiv i förhållande till upplevelsematerialet; där visar sig Herne som en inte subtil men suggestiv ordkonstnär som kan ge både reportagekonkretion och mardrömsskärpa åt en scen. Herne har också, på ett helt annat sätt än i de tidigare böckerna, släppt in en viss galghumor mitt i skräckfantasierna vilket gör boken till något annat än bara en 40-talistisk repetition. Och i synnerhet det sista avsnittet lyfter sig till en både innehållslig och stilistisk befrielse ur det töckniga och lätt maniererade. Här har förf, stundom nått fram till en renare lyrisk symbolism som ger flera dimensioner åt den naturalistiska beskrivningen av nervreaktionerna. Genom Tord Hernes ”Resa och förändring” löper parallellt en allvarlig brist — ifråga om berättarperspektivet och i vidare mening för-fattarattityden — och en stor styrka, skildringskonstens och upplevelseintensitetens styrka. Med ett mera avspänt förhållande till materialet bör Herne kunna göra gott bruk av sin oförnekliga författarutrustning. Sven Lindner VIKSTRÖMS NARRAKTIG- HETER Birger Vikström: Staden. Bonniers 1950. 7:—. — Egna historier. Bonniers 1953. 8:50. ”Jag fann att jag utan egen förskyllan blivit inblandad i ett stort spektakel, ett komiskt skådespel men med blod i kulisserna. Jag upptäckte också att narrkåpan kan vara bättre än en pansrad väst och att dagdrömmar kan vara ett medel att uthärda.” Detta är summan av Birger Vikströms visdom, nedräknad i den av hans ”Egna historier” som heter ”Ett självporträtt”. Det är ingen dålig summa, ingen summa som man kommer till genom alldeles lättvindiga kalkyler. En annan sak är att man måste tillägna sig åtskillig lättvindighet om man sedan ska få visdomen att fungera som någonting mera vitalt än ett räkneexempel. Narrkåpan gör tjänst bara om man trivs i den och anpassar sig till dess speciella krav. Birger Vikström har lärt sig trivas. Hans senaste böcker kan karakteriseras som en fortgående indøvelse i narraktighet (narraktighet utan vare sig pejorativa eller estetiskt-filoso-fiska förtecken). Det började med diktsamlingen ”1 stället för rakblad”, vars titel inte hade någonting med självmordskandidatur att göra utan syftade på att poeten ville framställa sig som en glad och frän ordnasare; vilket han delvis lyckades med. Det fortsatte i ungefär samma andetag med ”Staden”, ett slags filosofisk conte som höll upp en skrattspegel för folk- och krångelhemmet. Vikström försatte sina två hjältar, ”Tänkaren” och ”Den Praktiske”, i talrika situationer där en eller annan liten perspektivförskjutning åstadkom sant narraktig, komisk-kritisk effekt. Men han lyckades knappast hålla stilen till slutet. ”Tänkaren” fick ett ömkligt öde. Han blev professor i filosofi efter att ha meriterat sig genom storslaget fylleprat, men grubblade bort sin lärostol och sin sinnesro och slutade som vilsekommen tankeregistrator på patentverket. ”Den praktiske” nådde däremot framgång genom att låta sig korrumperas. Han blev otrevlig och beskäftig, ”en man som hade alla möjligheter att komma långt och bli allmänt hedrad för sina insatser i stadens tjänst och för sin gedigna personlighet”; men lycklig blev han inte. Författaren själv lät en suck av leda och besvikelse tränga ut genom skyddsdräkten. Sådant är en rätt narr kolossalt försiktig med. I ”Egna historier” är grämelsen helt borta och ”Tänkaren” Birger Vikström redovisar sina äventyr i tillvaron med perfekt balans mellan självironi och utåtriktad satir. Han är alltid den storögt naive främlingen som råkar ut för besynnerliga saker. Men han protesterar inte och han försöker sällan avgöra huruvida oefterrättligheten är på hans eller omvärldens sida. Han bara berättar — rappt, med glada och insiktsfulla stilbrytningar som hela tiden erinrar om den narraktiga distansen. Ibland berättar han om upplevelser som man efter råd, lägenhet och lust kan finna hur meningsfulla eller hur meningslösa som helst. En gång reser han tåg i Jugoslavien och får inte se de serbiska bergen (som han säger sig alltid ha drömt om), därför att han är upptagen av att jaga loppor på toaletten. En annan gång är han nära att äta ihjäl sig på den bulgariska nationalrätten surmjölk (känd för sin förmåga att förlänga livet), därför att han inte vet att det på landets teckenspråk betyder ja tack om man skakar på huvudet. Däremellan 379