BOKRECENSIONER är tolkningen inte lika fri. Det är när Vikström rör sig på svensk hemmaplan och talar om bostadsbesvär, krogbesvär, sjukhusbesvär och liknande; då är tendensen nästan en direkt följd av ämnesvalet. Men gäller det t.ex. besvär med gamla cyklar och schacköppningar är varje tendens utesluten, utom narrens naturliga tendens att göra sig själv löjlig. Vikström drar sig inte för att vara narr också då han saknar varje chans att utöva kritik genom att vara det. Han kan stundvis bli mera demonstrativ än vad nöden och stilen kräver. Men han blir inte sur och inte sentimental. Det är hans styrka och hans visdom, som alltså inte är billig. ”Denna bok är till för nöjes skull”, lyder förordet till ”Egna historier”. Det är inte skryt. Bengt Holmqvist KVINTETT MED CENTRUM Ingvar Orre: Trubaduren. Metamorfos förlag 1953. 5: 75. Lasse Söderbrg: Landskap med kvinnor. Metamorfos förlag 1953. 3: 75. Gösta Wedberg: Skepp kommer lastat. LT:s förlag 1953. 7:50. Ragnar Edvardson: Skuggors leende. Bonniers 1953. 2:75. Björn Julén: Vågspel. Norstedts 1953. 5:50. Sten Hagliden: Karga ägor. Norstedts 1953. 7:50. Efter utgivandet av Paul Anderssons, Lennart Nilsén-Somres och nu Lasse Söderbergs och Ingvar Orres diktsamlingar nr 2 måste man konstatera att Metamorfos-klubbens från början hobbypoetiska och signaturromantiska framstöt har undergått en förvandling till ett av den svenska lyrikens och litteraturhistoriens intressantaste fribytar-företag. Här träder den ene efter den andre fram ur sina diffusa marmorblommor och talar en välmodulerad poetisk dialekt. Nyss presterade Paul Andersson en ojämn men löftesrik rimbaudiad och nu är Ingvar Orre färdig med en jämnare och kanske lika löftesrik diktsvit med eget varumärke. Ingvar Orres ”Trubaduren”, den första diktsamlingen i Metamorfos’ nya och sobert utstyrda bokserie, är en ganska häpnads väckande prestation av en tjugoåring. Den saknar de negativa och positiva extremer som gjorde Paul Anderssons ”Elegi över en förlorad sommar” till en på samma gång oklar och hoppingivande diktsamling men har i stället en självklarhet och mognad i diktionen som det finns få motsvarigheter till i de senaste årens unga lyrik. Kanske kan man säga att svitens ramverk är konstruerat och onödigt och inte ger någon väsentlig inbördes kvalificerande relation mellan detalj och helhet. Men de enskilda dikterna har ändå den sorts enhetlighet och samstämmighet som härflyter ur ett genuint poetiskt stämläge, ett stämläge av fyllighet, klarhet och övertoner. Orre bygger sina dikter med en ofta suverän känslighet för kombinationer, övergångar och naturligt sammanhållande struktur; de har en elegisk drömskhet som aldrig förlorar sig i sentimentalitet, de öppnar ständigt nya perspektiv och är på samma gång precisa och mångtydiga. Visst urskiljer man Aspenström alltför tydligt i bakgrunden men här finns också i den mjuka perfektionen en ungdomlig hetsighet som inte blir mindre verkningsfull för att den finner sig veka och behärskade uttryck. En alltför kort bekantskap med och recensionstid för denna diktsamling tillåter inte den analys på gott och ont som boken, vore förtjänt av men den starka suggestion den utövar motiverar att man så snart som möjligt påpekar att den unga svenska lyriken här fått ett betydande nytillskott. ”Trubaduren” har inte den sorts djärvhet som ger anledning till storslagna förutsägelser men det torde vara ett par år sedan en ung svensk lyriker gjorde sin egentliga debut med en så mogen och helgjuten diktsamling. Även Lasse Söderbergs ”Landskap med kvinnor” som utges i Metamorfosseriens tidigare utstyrsel betecknar ett avancemang i förhållande till debuten. Fortfarande håller sig poeten inom ramen för de franska influenser som i så hög grad utmärkte hans debutbok men här har åtskilliga av de nyromantiska utväxterna skurits bort. Det stilistiska omdömet sviker inte sällan men därmed upphävs inte de vällyckade arrangemangen av didak-tiskt-abstrakt och surrealistiskt överhettat språkbruk. I den större nakenhet som kännetecknar denna bok i jämförelse med Söderbergs förra framstår kanske motiven som mera ungdomligt omogna på det sättet att de inte getts nyanserade och precisa uttryck. Men just därför gör ”Landskap med kvinnor” ett 380