BOKRECENSIONER mera gediget intryck än debutsamlingen vars välpolerade Lesefrüchte ofta skymde utsikten över Söderbergs reella möjligheter. I fråga om Metamorfos-poeten Gösta Wedberg ställer det sig inte lika lätt att tala om utveckling. Hans debutbok var starkt venn-bergsk men djungeltrummorna ville förtälja att Wedberg utarbetat denna ironiska syntax utan läromästare. När Wedberg nu återkommer på LT :s förlag med samlingen ”Skepp kommer lastat” har han för säkerhets skull utrustat samtliga dikter med samvetsgrann datering från 1933 och framåt. Den kronologiska sviten följer ganska nära den modernistiska stilutvecklingen under ifrågavarande period och tycks ge vid handen att Wedberg varit tidigare ute än de flesta. Det är ganska hygglig poesi men den motiverar ändå knappast en sådan retrospektiv publicering. Om det vore fråga om ett betydande och omfattande författarskap kunde ju ungdomsdikterna läsas i belysning av detta och vice versa men i Wed-bergs fall kan dessa för sin tid välgjorda men föga intressanta dikter knappast fylla någon funktion förrän han dokumenterat sig med nya resultat. Det är alltid tragiskt att komma för sent till festen men Wedbergs diktsamling motsäger inte att han skulle kunna uppnå goda resultat om han satsade på det nuvarande poetiska läget. Även den icke helt unge debutanten Ragnar Edvardson inleder sin diktsamling med en högst oroväckande vennbergsk avdelning. Småningom visar det sig vara fråga om ganska ytliga språkliga och tekniska likheter utan motsvarighet i attityder och motiv. Edvardson skriver en rytmisk osäker men intelligent poesi som i sin lite väsenslösa oenhetlighet snarast gör intryck av den intellektuelles poetiska randanmärkningar. Björn JulÉn är även i sin andra diktsamling en välstämd poet, det finns inte ett stråkdrag som skorrar. Orden är perfekt placerade, rytmen fint varierad och det akustiska välljudet har exakt de brytningar som gör det till modernt välljud. De elegiska löven faller på rätt ställe, de naivistiska bilderna å la sen Aspenström är beundransvärt och roligt väl-funna, och de intelligenta synvinklarna ger maximal utdelning. Och ändå finns det ett drag av opersonlig pastisch, av mekaniskt bel-canto även när man saknar anledning att betvivla poetens subjektiva engagemang. Björn Julens ”Vågspel” är en bok som inger respekt för det goda hantverket, bereder njutning medan läsningen pågår och droppar ett stänk av översötma i eftersmaken. Det finns även en modernismens överbegåvade signaturmelodi. Björn Julén har ännu goda möjligheter att undvika den faran. Hos Sten Hagliden befinner man sig i ett betydligt kärvare klimat. Här vrenskas orden fram med asketiska medel, här är motiven inte sköna och sköra stämningar utan psykologiska, moraliska, självprövande utforskningar. Poeten arbetar ständigt med att ringa in det hållbara, undersöka gedigenheten, reducera till enkelhet och låghet och i det arbetet är själva de poetiska verkningsmedlen, orden och bilderna, indragna så att där uppstår en fin korrespondens mellan motiven och gestaltningen av dem. Det innebär också att det lite envetna, borrande och torra i denna attityd motsvaras av en sorts förkonstlad kärvhet i diktionen, en inte riktigt trovärdig puritanism. Men när Hagliden får motiv och teknik att sammanfalla så effektivt att han inte behöver tillgripa mekaniska och övertydliga medel så skriver han så på samma gång starka och utsökta saker som t.ex. dikten ”Lågvuxet”: Stormen har tagit sitt — förgrämd du går bland tallarnas bräckta bommar, rotvalv, splitter och spjälk. Lågvuxet bara blev ditt. Men vid din fot trampgräs och vitklöver stjälk trotsande blommar Sven Lindner SAMLADE SARKASMER John Åberg: Jäkt. Folket i Bild 1953. 2:25. Demokrati är diskussion, heter det. Det moderna samhället är inte utan resurser för den saken. Bland annat finns, på alla områden, folk som har till sin väsentliga uppgift att bemöta och tillrättalägga. Man kan ibland få intrycket att de är flera än dem som ska bemötas eller tillrättaföras. Tillförlitliga undersökningar saknas emellertid och man gör tillsvidare klokt i att uttrycka sig hypotetiskt. Ibland sticker det i alla fall upp någon, som uppenbarligen bör bli föremål för den demokratiska diskussionsberedskapens intresse. Som nu t.ex. John Åberg och hans bok ”Jäkt”, som fått pris i Fibs romanpristävlan. Boken handlar om ett gäng arbetare på slip 381