BOKRECENSIONER avdelningen vid en verkstadsindustri av något slag. Om anmälaren vore ombudsman skulle han kunna peka på detaljer, som inte verkar sakligt starka. T.ex. omständigheterna vid Skäggiga Lars’ avskedande. Ur slika synpunkter skulle man också kunna säga att bokens erfarenhetsområde är för snävt för de vittgående slutsatser som författaren ger så drastiska formuleringar. Men nu är det inte fråga om en förbundsrapport i en facklig angelägenhet eller ett protokoll från företagen yrkesinspektion. Boken är ett diktverk. Det betyder att skildringen kan få slå fel i sakdetaljer och ändå vara vittnesgill som symtom. Denna skillnad mellan sanning i sak och sanning i konstnärlig mening förefaller en del debattörer kring den nutida arbetardikten inte riktigt ha uppmärksammat. I det här fallet kompliceras saken av att John Åberg inte skrivit någon riktigt bra roman. Frågan är om den verkligen går in under den beteckningen. Den är stillastående på ett sätt som kunde göra den till slagträ i det pågående offentliga samtalet om diktens över-psykologisering. Åberg gestaltar inte i handlingar och händelser. Han skriver i repliker och kommentarer. Man erfar dem ibland som långrandiga. Men det märkliga är, när man tänker på saken, att det inte blir oftare. Det torde bero på att John Åberg verkligen är konstnär i den meningen att han har förmåga att tränga in och ge uttryck. Han har lyckats tränga in i och med sin känsla omsluta en social situation. Uttrycksformen härför har blivit en enda lång rad bittert humoristiska sarkasmer, i de flesta fall med slående formuleringar. Han har med andra ord lyckats bli ett symptom. Knappast i romanens men i den lågande diatribens form. Inom denna form lever människorna inget självständigt liv. De levererar repliker och de illustrerar resonemang. Det sammanhänger med bokens form och art. Men det beror nog också på att Åberg inte lyckats befria dem ur deras egen tillvaro och sätta dem ut i litteraturens. Hade han gjort det så hade han nog tvingats gå en annan väg. Hur kan det bli i fortsättningen? Om den saken är det nog bäst att inte yttra sig för bestämt. Den här boken måste ha lärt Åberg själv en del om problemen. Några punkter bör emellertid antecknas som bidrag till en prognos av relativ hoppfullhet för romanförfattaren Åbergs del. Man tänker på hur man med en oberörd handrörelse kan låta den burleska och förnedrande episo den vid kolonifesten få maskera kulturidealistens förtvivlan. Skäggiga Lars med slutna ögon vid klädskåpet och skenrepliker till basen den morgonen Lena dör är kanske lite överpate-tisk men kan också uppfattas som tecken på att Åberg inte saknar sinne för effektiva un-derstatements. Om bokens ärende kan man uttrycka sig kort. Det är något i vår nuvarande utveckling, i jäktet efter en social standard, som perverterar människan. Det för till känsloutarmning och isolering. I denna situation är det fel att bara tala om arbetarens människovärde som ett problem. Saken är gemensam i alla socialgrupper och yrken. Så kan man uppfatta Åbergs förkunnelse och i den belysningen kan man också se episoden med Lövis sparkande efter solstrålar i slipdammet. Den frigör sig från slipavdelningen och blir symbol för en helhetsupplevelse av utvecklingens hotande konsekvenser och Lövis replik blir en nyckelreplik : ”Dom luktar liv, dom djävlarna, luktar frihet och annan otrevlig jävelskap som inte hör hit. Dom passar inte här där det ska lukta talg och lim och annan skit så att man vet var i helvete man befinner sig. Förstår du nu?” ”Du är tamefan nästan riktigt klok”, sa Skäggiga Lars, ”det hade jag inte trott om dig.” Birger Norman FRÅN DEN EVINNERLIGA UNGDOMENS STAD Inga Lindsjö: Jag vill röra vid ljuskronan. Wahlström & Widstrand 1953. 14: 50. Man kan ha rätt att säga: Inga Lindsjö är en författarinna med stora utförsgåvor och stor brådska. Hon förefaller att ha sitt stoff alltför nära in på livet, hon är mera angelägen att berätta (alltsammans) än att forma en berättelse. Hon är okritisk, utan sinne för artistisk disciplin, blandar väsentligt och oväsentligt utan att ana resultatets verkan på läsaren. Ibland är hon nära att intressera på allvar, men plötsligt blir hon själv så intresserad att hon glömmer att det inte bara är sig själv hon berättar för. Vissa rader i hennes bok är så häpnadsväckande banala att andra framstår i ett förklarat skimmer som lysande infall. Det finns stycken — särskilt i de surrealistiska dialoger som är interfolierade i berättelsen — som är talangfulla, och i samma dialoger finns 382