BOKRECENSIONER det också partier som är alldeles rosenrasande platta. Inga Lindsjö vet inte hur hon skall skriva men hon gör sällsamma försök att skriva på alla möjliga sätt. Hennes bok är en Uppsalaroman och presenterar ett stycke uppsaliensiskt fyrtiotal: gossar med (ihålig) tillförsikt, gossar med och utan illusioner, estetbohemer och arbetsmyror och förfärligt sinnliga pojkar med rå-dj ursögon och Oscar Wilde-citat. Och huvudpersonen är en söt studentska utan humor — men det är inte säkert att författarinnan vet — en flicka med problem och gemenskaps-hunger, förmodligen klädd i nylonstrumpor men med sin barndoms röda vantar och sin bohemiske farbrors pianovalser i oroande åtanke. Inte ett ögonblick lyckas det Inga Lindsjö att se henne utifrån, genom ett fönster, genom en kikare, genom en bakvänd kikare. Hon studeras hela tiden på platsen för sina kval: i hjärtat. Frågan är emellertid om man har rätt att förebrå Inga Lindsjö att hon har misslyckats med vad också andra under ett århundrade har misslyckats med: att skriva den fullfjädrade boken om sin tids Uppsalaliv. Inte ens resultatet av Strindbergs oförgripliga försök blev ju annat än ett högst beklämmande och generaliserande aktstycke. Beklämmande, mänskligt beklämmande är inte Inga Lindsjös roman. Alldeles meningslös, alldeles hopplös kan jag inte finna ”Jag vill röra vid ljuskronan”. Som helhet är den visserligen ett mycket oartistiskt dokument, men i sin art är den ju verkligen ett dokument, en liten tidsbild åstadkommen i mycken anda och sanning. Och i sin flickförnumstig-het och sin läraktighet, sin olycklighet och sin kyska hederlighet är den rörande och inte alldeles livlös. Åke Janzon LA FIESTA BRAVA Barnaby Conrad: Matador. Översättning av Mårten Edlund. Bonniers 1953. 13:50. Under de sista årtiondena har uppenbarligen den tidigare gängse anglosaxiska, utpräglat negativa attityden gentemot tjurfäktning avsevärt modifierats, särskilt i Amerika, och Hemingway, vars arbeten mycket bidragit till detta förhållande, ansåg sig på sin tid kunna konstatera en begynnande opinionsomsväng-ning redan innan Sidney Franklin, son till en polisman från Brooklyn, omkring 1930 framträtt som en erkänd matador. Det spanska nationalskådespelet har sedan försett åtskilliga engelskspråkiga författare med stoff, på senare år särskilt väl behandlat av Tom Lea i ”The Brave Bulls”, som även filmatiserad blivit en betydande framgång. Genrens färskaste tillskott är amerikanen Barnaby Conrads 1952 utgivna debutroman ”Matador”, som nu föreligger i svensk språkdräkt, med suveränt handlag tillskuren av Mårten Edlund. Conrad, som nu är tretti år gammal, har av tillgängliga biografiska uppgifter att döma ett skäligen brokigt förflutet. Han är född i San Francisco, har studerat vid Yale och ägnat sig åt så skilda sysselsättningar som diplomatisk och pedagogisk verksamhet och nattklubbsuppträdanden. Utrustad med en mångsidig artistisk begåvning ägnade han sig till en början åt måleriet, och det var under konststudier i Mexico som han först attraherades av och till och med tog sig för att praktisera tjurfäktning, varmed han fortsatte sedan han under andra världskriget hamnat som amerikansk vicekonsul i Spanien. Sammanlagt lär han ha uppträtt i över tjugo corridas och haft åtminstone en stor succé. Barnaby Conrad bör därför ha sakkunskap, då han tar upp tjurfäktningen till litterär behandling, och den skildring han presterar av majsöndagen i Sevilla, föreställningens preludier, den förväntansfulla stämningen över arenans bänkrader och kampen om liv och död på den runda sandplanen är också given med en brio, som bär det självupplevdas prägel. Man får en naturalistiskt osminkad bild av la fiesta brava då den är som sämst — vilket den tyvärr alltför ofta är — med mutor och smussel i kulisserna, professionell ohederlighet och värdelösa trick och picadorernas upprörande missbruk av sina vapen. Allt detta har en tydlig prägel av autenticitet, medan hjältens sista, överheroiska strid, som skall illustrera skådespelets storslagna sida, inte verkar lika övertygande och inte är utan en bismak av konstruktion, hur gärna läsaren än är med på noterna. Ganska osannolikt förefaller den amerikanske journalistens intrång i matadorens rum ett par timmar före striden. Conrad får här tillfälle att porträttera en typ, för vilken han i egenskap av mer än amatör-tjurfäktare inte kan ha mycket till övers. Den hurtfriske tidningsmannen, som snart avslöjar 383