BOKRECENSIONER sig som vulgär, inbilsk och taktlös, ger sig ut för att vara aficionado, tjurfäktningsentusiast, men begriper i själva verket inte alls skådespelet och är i grund och botten inte heller intresserad av det. Hans omdöme om tjurfäktningen ur emotionell synpunkt är riktigt nog men verkar i hans mun mest som en plattityd. Det är praktiskt taget ordagrant hämtat ur ”Death in the Afternoon”, ett förhållande varmed författaren nog vill antyda, att den talande just inte har mer än andra-handskunskaper. Man inser plötsligt mycket klart, varför spanjorerna är så föga benägna att acceptera utlänningar som aficionados. ”Matador” är främst en studie i fruktan. Den ångest, som plägar anfäkta toreron före uppträdandet, har väl knappast tidigare blivit åskådliggjord så som här och pressas över läsaren med en nästan fysisk påtaglighet. Under de långa förmiddagstimmarna, då Pacote, romanens hjälte, förnimmer skräcken som ett konkret organ i sitt inre, genomgår han en avgörande kris. Han är en nobel och okomplicerad karaktär, som slits mellan sin yrkesheder och sin längtan efter ett liv i trygghet, vilket framstår som en lockande hägring efter hans stundande sista tjurfäktning, som blivit honom påtvingad och som han ej kan undandra sig. Men hans konflikt är djupare än så. Han är van att alltid vara nummer ett, ”den store Pacote”, och som kvinnan i hans liv, med vilken han innerst inte har någon annan gemenskap än den rent fysiska, under deras uppgörelse framhåller, upphör han över huvud att existera, om han inte kan fortsätta att vara denne store Pacote. Att framhärdandet i denna roll är det enda som verkligen betyder något, inser han själv. Detta innebär dock för honom något oändligt mycket mer än ”applådernas tillfälliga sötma; för Pacote Torres var det att överleva”. Det är insikten härom som slutligen kommer honom att återupptaga striden och att offra livet efter en makalös uppvisning av djärvhet och konstnärskap. Som synes är det här fråga om en dödsproblematik av i grunden samma slag som Garcia Lorcas. Tjurfäktaren önskar fortleva men är viss om dödens obeveklighet, och hans enda utväg att undgå utplåningen blir därför att kvarlämna ett intryck av sitt andliga värde på jorden och hålla sig levande i andras medvetande. Att författaren inlett sin bok med ett citat ur Garcia Lorcas ”Klagosång”, beror ur denna synpunkt således på djupare orsaker än yttre motivlikheter. Conrad har i sitt, i den svenska upplagan uteslutna företal understrukit, att med undantag av Juan Belmonte — hans beskyddare och lärare i tauromaki — gestalterna i romanen är helt uppdiktade. Bortsett från att en rad verkliga personer, tjurfäktare, kritiker, konstnärer och politiker, under autentiska namn medverkar som staffagefigurer, har man svårt att härvidlag oreserverat ta författaren på orden. Så uppträder t.ex. med en obetydlig namnförändring Cayetano Ordonez, mera känd som Nino de la Palma, en av tjugotalets mest lovande fäktare och största besvikelser, här för andra gången i en roman och framstår som en bild av psykiskt och fysiskt förfall; han är som bekant i egenskap av en ung hjälte med i Hemingways ”The Sun Also Rises”, ett förhållande varpå Conrad öppet alluderar. Förebilden till den rivaliserande matadoren är synbarligen en av nutidens främste på sitt område, Luis Miguel Dominguin, av vilken ges ett maliciöst och i mycket orättvist porträtt, som verkar vara förestavat av yrkes-rancune. Och att Manolete, förolyckad på arenan 1947 och sin tids störste tjurfäktare, stått modell till Pacote, är utan vidare klart: parallellismen dem emellan är helt genomförd och omfattar inte bara levnadsöden, ålder och yrkesstil utan även förmögenhetsställning, livsföring och utseende. Att Conrad således haft alldeles bestämda, lätt igenkännliga förebilder till flera av romanens personer, torde inte kunna bortresoneras; han har för övrigt tidigare just om Manolete skrivit en initierad artikel, i utdrag tillgänglig även för svensk publik (Det Bästa, maj 1951). ”Matador” har både i Amerika och England mottagits med påfallande entusiasm och är utan tvekan förtjänt därav. Händelseförloppets inre logik håller läsaren hela tiden i spänning, trots att man redan från början anar vad slutet måste bli. Kompositionen är sluten och fast, psykologien övertygande och dialogen levande. Stilen kan ibland förefalla något mångordig men är annars hemingwayskt korthuggen och klar. Enligt sakens natur gör författaren flitigt bruk av spanska ord och fraser och använder därvid en teknik, som ansluter sig till Hemingways; egentliga his-panismer i mästarens stil är däremot sällsynta. De rent deskriptiva partierna är gjorda med en anmärkningsvärd precision, vilket då det gäller så komplicerade sammanhang som tjurfäktningens olika faser innebär en litterär prestation av rang. Över huvud präglas verket 384