BOKRECENSIONER av en för ett debutarbete ovanlig mognad, och redan här framträder Barnaby Conrad faktiskt som en färdig konstnär. Att hans roman, behandlande en ämnessfär som i vida kretsar är föremål för otaliga missförstånd, nu överflyttats till vårt språk, kan inte annat än hälsas med stor tillfredsställelse. Per-Adolf Lange INDISK GOBELÄNG Jon Godden: Påjågeln. Översättning av Torsten Blomkvist. Bonniers 1953. 13: 75. Jon Goddens konstnärliga utrustning tycks vara en sändar- och mottagarapparatur med ovanligt känsliga antenner. Hon inregistrerar och förmedlar impressioner som är både subtila och exakta och nyttj ar språkets instrument som meddelelsemedel med förvånande mognad. På det yttre planet handlar ”Påfågeln” om ett jaktäventyr i Indien skildrat med stor sakkunskap och spänning, och stilen har egenskaper, som motsvarar vissa återkommande inslag i bildväven. Av floden lånar berättelsen sitt lugna, sakliga lopp, djungeln ger färgerna och stämningarna, elementens dramatik sammankopplas med händelseförloppets. Som jaktskildring har romanen höga kvaliteter, och för lekmannen är det inte lätt att avgöra vilken sida som är den mest förtjänstfulla, den sakkunniga eller den litterära. Kanske är där en alltför litterär accent i symboliken — den emellanåt uppdykande påfågeln, ansedd helig av infödingarna, får väl ses som symbol för djungelns skönhet och mystik. Och dess död har också ett symbolvärde, inte bara så, att därmed olyckan bryter in över lägret; ty när fågeln faller för Philip Tallents kula, har Philip fått en lösning på sitt personliga problem och en utlösning för sin svartsjuka på förmenta rivaler som demonstrerar påfågelsskru-den för Alice, hans trogna hustru, mycket attraktiv, kanske lite oförsiktig, kanske en smula konturvag eller åtminstone svårförståelig. På det inre planet möter, som redan antytts, samlevnadskonflikter. De fem i sällskapet, som tidigare brukat göra jaktfärder i djungeln, träffas nu åter efter kriget för att återfinna vad de förr tyckte var paradiset. Men paradiset är förlorat, kontinuiteten bruten, åren och kriget har krävt sitt; man kan aldrig gå tillbaka, ingenting blir som det varit, ingenting blir som man trott. Man har förändrats, gamla motsättningar skärps i det nya läget, bölden mognar hastigt. De olyckor, som drabbar lägret i berättelsens kulmen, löser knutarna och avgör definitivt sällskapsmedlemmarnas öden. Det kan smaka litterär konstruktion men är konstnärligt verkningsfullt och följdriktigt. Liksom rockvaktmästare Filips tidning i Ragnar Josephsons ”Kanske en diktare” kan Jon Goddens roman läsas eller uttolkas på flera sätt, exempelvis som en bild av nutidsmänniskans situation i efterkrigstidens tiger-uppfyllda vildmark, och naturligtvis också som fin exotisk jaktskildring eller rätt och slätt som roman med inre halt och vikt. I vart fall får den litteraturintresserade i sin hand ett stycke förnämlig valörrik prosa. Martin Melander REVOLT OCH FÖRVIR- RING Albert Camus: Människans revolt. Översättning av Gunnar Brandell. Bonniers 1953. 19:50. Om markis de Sade heter det i ”L’homme révolté”, att hans resonemang på samma gång är ”tvivelaktigt och korrekt, beroende på om man granskar det i logikens ljus eller känslomässigt lever sig in i det”. Formuleringen är i sin oklarhet (som blir ännu svårare genom sammanhanget) karakteristisk för Camus men antyder också en sanning som inte gäller bara markisen utan i lika hög grad honom själv och speciellt hans senaste bok, denna inspirerade och förvirrade, denna djupt gripande och ytterligt irriterande fantasi över några av vår tids stora temata. Det är alltså fråga om sanningen att ett resonemang kan vara felaktigt eller alldeles meningslöst och ändå övertyga genom sin signalkaraktär och sin form, övertyga som uttryck för en psykologisk problematik och kanske för en vision. Det är på detta plan som man kan ha legitim och delvis stor behållning av Camus’ mammutessä om revolten och brottet, friheten och slaveriet, rättvisan och terrorn, de upphöjda målen och de barbariska medlen som blir självändamål. Men bara på detta plan, i stort sett. Det är viktigt att hålla skillnaden klar, inte bara därför att ”Människans revolt” anländer till oss med den stora berömmelsens auktoritet utan i främsta rummet därför att boken är så 5 BLM 1953 V 385