BOKRECENSIONER utomordentligt tilltalande genom de flesta av sina värderingar, genom sin lidelse och sin spiritualitet, sin ångest och sitt mod att utmana ångesten, sin energi och sin ofta bländande stil. Glömmer man att allt detta är egenskaper som inte har någonting med resonemangens och teoriernas sanningsvärde att göra, så löper man risk att antingen uppfatta hela boken som ett mindervärdigt spektakel eller — om man är ännu oförsiktigare — att tappa bort sig i en labyrint av kaotiskt och ofruktbart tänkande. ”Människans revolt” är inget mindervärdigt spektakel utan ett på sitt sätt storartat vittnesbörd om en känslig och högt begåvad diktares strävan att finna en position i tidens konflikter. Men detta vittnesbörd är inte, fast det utges för att vara det, en analys av konflikterna själva. Det är en blandning av allt möjligt. Personliga deklarationer i politiska och allmänmänskliga frågor, genomgående högst sympatiska men behängda med virriga och onödiga resonemang; tolkningar av diktverk, i många fall skarpsinniga men med orätt framställda som allmängiltiga; historiska exposéer och idékritiska studier, rika på stoff men ofta dilettantmässigt och godtyckligt utförda; strödda iakttagelser om allt mellan himmel och jord, växlande mellan aforistisk briljans och pretentiös otydlighet. Det är kort sagt ett stort och ojämnt material, som emellertid behandlas som om det vore enhetligt: t.ex. så att författare behandlas som filosofer, filosofer som romanfigurer, romanfigurer som handlande politiska personer och politiker som författare. Det är inte utan att Camus själv ibland verkar som en romanfigur, närmast av Dostojevskijtyp: en intensiv människa som inte är riktigt tänkbar utan en organisatör eller regissör, utan det sammanhang med ”en sluten och enad värld” som han på ett ställe framhåller att konstnären i motsats till naturen skapar. Intrycket är mindre besynnerligt än det kan se ut. Camus är något av en Dostojevskij-figur som både söker sin författare och söker göra sig fri från behovet av en författare. Men han är det inte bara på grund av sin läggning utan också för att han sitter fast i ett tänkande, som dels tillåter honom att generalisera hur som helst och dels låser honom vid frågeställningar som den vetenskapliga filosofin för länge sedan har avslöjat som skenproblem. Hans systematiska tänkande är faktiskt inte stort annat än språkmissbruk, en serie infall och kvasianalyser där alla logiska regler sätts ur spel (under flitigt åberopande av en helt metafysisk logik) och där det ofta är omöjligt att få fram någon som helst mening: allt upplöser sig i ett moln av odefinierbara (eller än si och än så definierade) begrepp. Av den orsaken är det inte bara trist utan nästan omöjligt att referera hans centrala tankegångar om ”revolten”, mordet m.m. Tyvärr går det inte heller att strunta i dem, eftersom han satsar så hårt på dem. Men läsare med allergi mot detta slags djupsinne kan tillrådas att lugnt hoppa över eller skumma en del avsnitt (t.ex. inledningen, som annars lätt blir det sista man läser). Och läsare som känner sig frestade av de väldiga perspektiven kan försöka tänka sig hur det hade sett ut om teorierna hade framställts som bidrag till psykologin, sociologin, statskunskapen och andra specialiserade discipliner; vidunderligheter som kan se imponerande ut när de uppträder som filosofi, avslöjas lättast om de sätts in i ett mera begränsat sammanhang (för vilket de också måste gälla om de gäller ”i stort”). En annan sak är Camus’ ideologi, som alltså är en ideologi och ingenting annat, eller riktigast ett urval av ideologiska ståndpunkts-taganden: mot den ”historiska nihilismen”, dvs. det system som tillåter sig vad som helst i idéernas, framtidens eller helt enkelt det faktiskas namn; och för en ”revolt” som känner sin gräns — ”måttans” och ”middagens” tanke — och är en ständigt förnyad korrigering av det faktiska. Sådana tycken kan man förstå och omfatta också om man inte förstår ett skvatt av Camus’ bemödanden att framställa dem som ”tankenödvändiga”. Något egendomligt är bara att Camus hela tiden avser de totalitära staterna, framför allt Sovjet, när han talar om ”vår tid”, och undviker varje konkret diskussion av demokratiernas möjligheter. En större egendomlighet erbjuder förhållandet mellan Camus’ lära och hans metod. Han påstår att ”den djupaste konflikten i vårt århundrade gäller... de tyska drömmarna kontra medelhavstraditionen, en genom kunskaper och läsning upphetsad längtan kontra det mod som härdats och klarnat i livet”. Idén kan avfärdas som smörja, men om någonting talar för den så är det Camus’ eget intellektuella öde — och den omständigheten att han delar det med flera andra moderna fransmän. Han försvarar ”medelhavstraditionen”, men såtillvida har han redan förlorat 386