BOKRECENSIONER den som han faktiskt försvarar den med ”en genom kunskaper och läsning upphetsad längtan”, med en metod som knyter honom till den skummaste och underligaste tyska traditionen: den som leder från Hegel via Husserl till Heidegger och Jaspers. Det är framför allt den sistnämnde som har trollbundit Camus (medan Heidegger ju är Sartres förutsättning). Camus’ ”absurditet” har mycket att göra med Jaspers speciella skepsis, som har till uppgift att övervinna all skepsis; hans föreställning om enhet och kommunikation är identisk med Jaspers’ ”förnuft”; t.o.m. idén om den ständiga revolten och ”gränssituationerna” kommer från tysken. Men samtidigt är det utan minsta tvivel fråga om en urupplevelse. ”Först blir man omvänd, sedan läser man skrifterna och kyrkofäderna”, säger Camus på sitt kategoriska vis. Det är inte sant i största allmänhet (t.ex. Koestler, som ju är expert på omvändelser, skulle ha en del att invända). Men det gäller för Camus; läser man det lilla häftet ”Noces” från 1938, finner man att det mesta av levnadsstämningen var utbildat långt innan de dunkla teorierna började spöka. Sedan kom alltså de tyska professorerna och allt visade sig stämma. Det kan ge anledning till spekulationer; men åtminstone den som nyss har läst ”Människans revolt” aktar sig. Det kan småningom ge anledning till svåra störningar i Camus’ skönlitterära författarskap, har kanske redan gjort det. Men trots romandiktarens tystnad efter ”Pesten” aktar man sig för att profetera, om man har läst det ojämförligt mest givande avsnittet i ”Människans revolt”, det som har rubriken ”Revolt och konst”; det har mindre att göra med det allmänna revolterandet än Camus vill göra gällande, men det handlar om de skapandets villkor som (t.ex.) förvandlade Dostojevskij från Dostoj cvskij-figur till Dostoj evskij och som borde kunna förvandla också en modern författare som vet så mycket om processen i fråga. Camus vet mycket också om andra saker och han har åtminstone inte givit upp spelet. Han är en pålitlig humanist i sina konkreta avståndstaganden. Han är det också i den dröm, som han ännu inte har förmått lösgöra från drömmen om det absoluta och från de kvasifiloso-fiska läromästarnas tankeförstör an de Schau: drömmen om la pensée de midi. I allt detta är han ”känslomässigt” sann. Då tanken når dagens mitt säger revoltören sålunda nej till gudomligheten för att dela människor nas strider och öde. Vi väljer Ithaka, den trogna jorden, den djärva och knappa tanken, den klarsynta handlingen, generositeten hos den människa som vet. I dess ljus är världen vår första och vår sista kärlek. Våra bröder andas under samma himmel som vi, rättvisan är levande. Därmed vaknar den sällsamma glädje som hjälper oss att leva och dö och som vi en gång för alla vägrar att skjuta upp till senare. På denna smärtsamma jord är glädjen det outtröttliga gräset, den bittra näringen, den hårda vinden från havet, det gamla och nya morgonljuset. Detta är naturligtvis ”längtan”, och det är retorik. Men det är en längtan som kan vara värd ett genomgångsstadium av förvirring och en retorik som det går an att kalla suverän. Det finns ganska mycket retorik av det slaget i ”Människans revolt”. Översättaren Gunnar Brandell har gjort den rättvisa, medan han av begripliga skäl har haft svårare att få fason på ”filosofin”. Han har valt att ta det ganska fritt, ibland friare och lösare än nöden skulle ha krävt. Ett ganska stort antal slarvfel tyder på att han också har haft bråttom. Det händer att ett ”aussi” som ger mening bara i betydelsen ”dessutom” återges med ”likaså” eller att ”extension” blir ”expansion” (det sista när det är tal om Marx och proletariatets obegränsade tillväxt, s. 274). Värre är sådant som att Comtes ”trois états” blir ”tre stater” i stället för stadier (s. 251) och att maskinen säges ”inte [vara] av ondo bara så som den nu brukas” (s. 381), när meningen är den motsatta (n’est mauvaise que...). Så kunde man fortsätta en stund. Men det skulle inte bli stort annat än petitesser; att konstatera den saken är i detta fall en form av beröm. Bengt Holmqvist LITTERATURKEMI Karl-Erik Lundevall: Från åttital till nitti-tal. Om åttitalslitteraturen och Heiden-stams debut och program. Almqvist & Wicksell 1953. 22:—. Det har numera skrivits så mycket om relationerna mellan åttiotal och nittiotal, motsättningar och överensstämmelser har stötts och blötts i det oändliga, och Karl-Erik Lundevall har därför i huvudsak kunnat göra sin nyutkomna avhandling i ämnet till ett slags kontrollundersökning, en förnyad granskning av redan givna frågeställningar, där ekvationen har hyfsats och problemen tillspetsats med hjälp av moderna precisions 387