BOKRECENSIONER instrument. Framställningen har i mångt och mycket karaktären av diskussion av den föregående forskningens resultat utifrån delvis nya utgångspunkter och med anlitande av nya metodiska grepp, och det har därvid visat sig, att dessa resultat inte har fått några grundskott utan har bestyrkts i det väsentliga, justerats och modifierats i detaljer. Diskussionen bär genomgående en mycket saklig, behagligt lidelsefri och human prägel. Frånvaron av polemiska överdrifter hör väl å andra sidan samman med en viss kyla i temperamentet och med en lika uppenbar brist på personligt engagemang — om detta nu är en brist hos en forskare. Den ende av föregångarna som blir en smula snävt och orättvist behandlad är Sten Linder, vars egenskap av banbrytare hade förtjänat att inskärpas. För egen del har jag alla skäl att rosa marknaden; Lunde-vall framhäver sålunda kontinuiteten mellan skedena mer än olikheterna, nedtonar snarast skillnaderna mellan den problemdebatter ande riktningen och den objektivt verklighetsskildrande, understryker Georg Brändes’ betydelse för Heidenstams Renässans-program. Vad jag emellertid har svårt att förlika mig med, är författarens metod, som har ett mekaniskt och naturvetenskapligt tycke. Det är sålunda inte bara de sociala och idéhistoriska perspektiven som saknas utan också, i besvärande grad, de estetiska och psykologiskt-biografiska. I själva verket torde detta vara den mest amusiska avhandling i ämnet litteraturhistoria som hitintills har ventilerats vid något svenskt lärosäte. Man får det intrycket, att det närmast är av en tillfällighet som denne författare kommit att ägna sig åt litteraturforskning och historia — han kunde lika gärna ha blivit statistiker eller sociolog eller begreppsanalytiker eller rentav kemist, till den grad förefaller han att sakna personligt intresse för konstnärliga värden, för dikt, för psykologiska och historiska kategorier. Meden viss oro frågar sig läsaren om Lundevall någonsin har upplevat, verkligen upplevat, drömt och trott och velat och känt något på de områden han kommit att syssla med. Åttiotalet blir här ett slutet kärl, som omfattar innehållet i 100 böcker, men den vätska, som ryms i kärlet och som forskaren tagit till sin uppgift att analysera och bestämma, är både utspädd, grumlig och onödigt lågvärdig, därför att man i fråga om andliga och konstnärliga värden inte ostraffat kan avkoppla alla kvalitativa synpunkter, inte har något intresse av 388 medelproportionalen eller den gemensamma nämnaren för Strindberg å ena sidan — Ma-thilda Roos och Bernhard Meijer å den andra. Tag en parallell! Hur pass representativ skulle den genomsnittliga bilden av det litterära 1920-talet te sig, om Sigge Starks och Leonard Strömbergs böcker tillmättes samma dokumentvärde som Pär Lagerkvists och Erik Blombergs? Den i all kritik och människo-forskning ofrånkomliga värderingsprincipen har betänkligt åsidosatts i denna grundlärda avhandling, vars oförnekliga skarpsinne är naturforskarens snarare än humanistens och där det ständigt glöms bort, att det endast är för naturvetenskapen som alla fakta är likvärdiga. Reservationerna mot författarens metod utesluter inte respekt för hans omfattande materialkännedom och oerhörda beläsenhet, inte minst i sekunda litteratur, och endast den som har en smula egen erfarenhet vet vilket gigantiskt och tidsödande arbete det är att systematiskt gå igenom ett tjugotal tidningar och tidskrifter för en längre följd av år. I fråga om åttiotalslitteraturens ställning i samtiden har författaren i gengäld kunnat göra de verkligt betydelsefulla nyfynden. Han har sålunda inte nöjt sig med att fastställa kritikens övervägande positiva hållning — ehuru han även här har försummat de kvalitativa synpunkterna: Wirséns nedsablingar vägde vida tyngre hos det oscariska borgerskapet än Warburgs beröm! — utan han har också undersökt författarnas honorar, stipendier, upplagesiffror, bokspridning och biblioteksutlåning och sammanställt dessa uppgifter, som det måste ha kostat väldiga mödor att införskaffa, med upplysningar om andra samhällsgruppers inkomster och ekonomiska villkor. När det gäller att bestämma kvantitativa värden är de exakta metoderna ovedersägligen på sin plats. Sedan vätskan i åttiotalskärlet undergått alla upptänkliga mätningar och vägningar och bestämningar, införs Heidenstams första skrifter i vätskan likt en katalysator, och därefter studeras fällningen eller kristalliseringsproces-sen — eller vad det nu kan heta, det är så länge sedan jag läste kemi. Det har naturligtvis inte varit svårt för Lundevall att fastställa Heidenstams intellektuella oreda och lösaktighet, det motsägande och förvirrade tankeinnehållet i ”Vallfart och vandringsår”, det hållningslös a experimenterandet med ståndpunkter, brevuttalandenas nesliga beroende av adressaten, något som han ofta återkommer till. Andra