BOKRECENSIONER har före honom gj ort samma iakttagelser, men det förefaller som om Lundevall vore gripen av det begreppsanalytiska vanvett som i liv och dikt ställer det orimliga, det fullkomligt absurda kravet på motsägelsefrihet. Heiden-stam må ha varit klen som tänkare, liten och räddhågad som människa, men sådana påpekanden blir ändå ensidiga och falska om de inte åtföljs av påminnelser om hans storhet som fantasibevingad artist. Och en psykologisk genomlysning och förklaring till motsägelserna, som alltjämt saknas, hade här varit av ännu större intresse än de aldrig så riktiga domar som utslungas från forskarens intellektuella höjder. Ett väldigt, ett imponerande brevmaterial har dragits in i undersökningen, men det har gjorts förvånande lite av det, och med all sannolikhet hör detta ihop med författarens sällsamt ringa intresse för vad som är och förblir det centrala i all litteraturforskning som förtjänar namnet — människan, enkannerligen den betydande, den skapande människan, uppfattad som unik och ojämförlig storhet och samtidigt den i sista hand obestämbara summan av ett oändligt antal små faktorer av oberäkneligt skiftande art, ”gudalik, undret över alla under”. Holger Ahlenius BERÄTTAREN KAFKA OCH UTGIVAREN BROD Friedrich Beissner: Der Erzähler Franz Kafka. Ein Vortrag. W. Kohlhammer Verlag, Stuttgart. 1952. DM 2:80. Sedan Tyskland har öppnats för Kafka håller den redan förut stora litteraturen om diktaren på att bli alldeles oöverskådlig. Det mesta som kommer ut är dock av begränsat värde eller helt ointressant: mer eller mindre godtyckliga tolkningar och tydningar av den sort, som redan länge har odlats men som bara de professionellt djupsinniga tyska kommentatorerna förmår driva till absurd fulländning. Mot den bakgrunden är Friedrich Beiss-ners lilla skrift — ursprungligen en föreläsning vid universitetet i Amsterdam — ett glädjande symtom. Beissner framhåller med en viss rätt att det har nyhetens behag att tala om diktaren Kafka, sedan tusen uttolkare har överbjudit varandra i försök att upplösa dennes vision med hjälp av teologiska eller filosofiska begreppsnycklar; faktum är att mycket litet tillsvidare här skrivits om Kafkas konstnärliga metod. Själv säger sig Beissner tala som filolog, vilket betyder att han talar ungefär som en anhängare av den nya kritiken; man erinras om att den senare inte i alla avseenden är ny och enastående, när man ser Beissner diskutera be-rättartekniska problem i anknytning till gammal tysk speciallitteratur och med exempel från Wieland, Goethe och Stifter. Trots det knappa utrymmet hinner Beissner göra en del värdefulla iakttagelser om Kafkas Erzählerhaltung (focus of narration, skulle amerikanerna säga); iakttagelser som det vore viktigt att få prövade genom en bredare lagd undersökning. Som utslagsgivande framhålls att Kafka alltid med ytterlig stränghet begränsar sig till huvudpersonens synvinkel, oavsett om han berättar i jag-form eller om en ”han” (som t.ex. i ”Amerika”). Det är denna stränghet som framför allt förklarar intrycket av någonting ”oundvikligt” hos Kafka; hos epigonerna leder däremot en perspektivisk osäkerhet eller oförsiktighet vanligen till att deras ”mit existentiell ernsthafter Miene aufgetischte Absurditäten” blir mera löjeväckande än betvingande. I vedertagen mening filologiskt går Beissner till väga, när han i en femsidig not granskar vad som för närvarande kan granskas av Max Brods tillvägagångssätt som redaktör. Det tycks vara ett ganska bedrövligt kapitel. De av Brod utgivna Kafka-texterna innehåller — om de kontrollerbara fallen inte är speciellt svårartade, vilket ingenting tyder på — gramma-tikaliska och andra ”förbättringar”, som visserligen sällan är av direkt ödesdiger natur men som inte desto mindre är tillräckligt många och tillräckligt dumma för att Beissner ska kunna fastslå, att de föreliggande utgåvorna inte är tillförlitliga och att en detaljerad språkligt-formell analys sålunda måste ställas på framtiden. Denna anklagelse drabbar självfallet Brod med ännu mycket större tyngd än den vanliga, som också Beissner uttalar (med tonfall av ganska rå akademisk högdragenhet) : att han personligen är upphovet till den ideologiska översättningsmanin, Kafka-kritikens Vr-Übel. Det ser ut som om Brod skulle bli tvungen att skriva ännu en bok i ämnet så småningom, och tvungen att denna gång tala litet mindre om religion och litet mera om praktiska angelägenheter. Bengt Holmqvist 389