BOKRECENSIONER AORTA SOM SPRINGBRUNN Brown, Fredric: Mörkret kring Jenny. Översättning av Carl Sundeil. Gebers 1953. Inb. 11:—. Christie, Agatha: Mrs McGinty är död. Översättning av Britte-Marie Bergström. Bonniers 1953. 12:50. Dodge, David: Ta fast tjuven. Översättning av Einar Thermaenius. Bonniers 1953. 12: 50. Eberhart, Mignon, G.: Dödens hus. Översättning av Birgit Hägglund. Wahlströms 1953. Inb. 4:95. Elungton, Richard: Damen som försvann. Översättning av Ann Bouleau. Tiden 1953. Inb. 4: 95. Queen, Ellery: Roten till det onda. Översättning av Carl Sundeil. Bonniers 1953. 13: 50. Rice, Craig: Fjärde man. Översättning av Ann-Sofi och Sten Rein. Bonniers 1953. 13: 50. Simenon, Georges: Maigret i New York. Översättning av Gunnel Vallquist. Bonniers 1953. 9: 50. Spicer, Bart: Jazzmordet. Översättning av Henric Ståhl. Wahlström & Widstrand 1952. 11:—. Suneson, Vic: Är jag mördaren? Gebers 1953. 11:—. Werner, Edward: Mord på hand. Wahlströms 1953. 11:25. Widmark, Håkan: Mord och inga visor. Bonniers 1953. 12:50. En ortodox granskare av detektivromaner är ense med Francis lies, när denne i en krönika i Sunday Times klagar över att genren håller på att urarta, därför att allt färre författare lägger sig vinn om detektionen. Antingen har de inte talang eller tålamod att utveckla en finurlig intrig punkt för punkt, eller också rättar de sig efter den breda publiken, som inte tycker om att detektiven grubblar i onödan. Den möderne spårhunden är ständigt på språng med boven som pacemaker. När han någon gång hinner samla tankarna över en bardisk, ägnar han sig hellre åt pladder om ovidkommande ting än åt resonemang om mördares mått och steg. Det bästa som kan hända är, skam till sägandes, att han hamnar i budoaren hos en stripteasenymf, för då står det plötsligt klart för honom att det enda nakna han åtrår är den nakna sanningen. Med scouthedern i behåll flyr han ut i gränderna för att jaga krypskyttar. Nymfen rycker på axlarna och drar kniven ur strumpan. Det är hon som brukar vara mördaren. Efter ett likartat mönster har pseudonymen Edward Werner arbetat ut ”Mord på hand”, som är ett halvlyckat försök att leka Los Ange-les på Östermalm. Författaren har svårt att koncentrera sig på uppgiften, och hans he-man tittar för djupt i glaset efter gåtans lösning, som för resten hänger på en okontrollerbar kin-seydetalj. Ett minus är också att summeringen vevas på sprucket positiv: hjälten placeras hjälplös inför mördaren, som mot allt förnuft blir till den grad babblande biktsjuk att nöden blir störst för läsaren. Det finns dock rejäla ansatser i detta förstlingsverk, och man behöver inte, som reklamsvamlaren gör på sista omslagssidan, flagga för det med Nordeuropas tunnaste negligé. Vårens andra svenska debutant, HÅKAN Widmark, ironiserar i ”Mord och inga visor” över slentrianlogiken i detektivromanerna och lämnar fältet fritt för slumpen och det irrationella. Han experimenterar i en miljö ”där latenta nervsaker mycket lätt slår ut i full blom”, och nog blommar det alltid. Författarens mortikultur är emellertid bristfällig. Han begär att läsaren ska acceptera tossigheterna som faits accomplis, men det gör inte den som kräver redovisning i stället för smygande steg. Det finns för mycket detalj svindel i boken. Till och med klockorna i det ödesdigra huset är överspända: på sid. 70 lägger sig berättaren klockan tre, och då han en stund senare väcks av nattmaran, sid. 73, är hon tio minuter över två. Pedanten noterar att Widmark har bäst gry som spänningsskribbler, låt vara att han har en bromsande svaghet för extraordinära stilövningar. Dubbel-Wedetterna får nöja sig med äran att skyldra för enkel-Vic Suneson, som är långt ifrån enkel i sitt senaste mordmakeri. Det uppslag, på vilket han bygger ”Är jag mördaren?”, har tidigare prövats av bl.a. Fredric Brown (i ”Tomtar på löftet”), men Sunesons temavariation står sig gott i konkurrensen, om man ser till den tekniska prestationen. Romanen är mycket sinnrikt komponerad, och man måste läsa den som en latinsk text, om man ska kunna följa förvecklingarna. Kontrollbläddraren gläds åt de nothänvisningar till facit som pyntar boken men har ingen chans att klara problemet utan kännedom om pivåfönsters konstruktion och insikter i fysikalisk optik. Litterärt sett är opuset mindre märkvärdigt, och det finns mera kroll-splint än anima i bokens hest bjäbbande uppkomlingar. Författaren har varit förtänksam nog att själv formulera ett stycke kritik på sista sidan. 390