BOKRECENSIONER En av Sunesons läromästare är Ellery Queen, och dennes konstruktion, ”Roten till det onda”, är säsongens mest stimulerande övning i logiskt tänkande. Queen prövar, som den trixfantom han är, en rad olika kombinationer, innan han allra sist på slutet får intressenten att baxna inför den yttersta slutsatsen. Boken är väsentligen en exemplifiering av Darwins föreläsning om evolutionsteorin inför Linnésällskapet 1858, och är man obekant med kraniala vertebrater står man sig slätt. Med en encyklopedi som lurk kan man dock komma på en del svar till de frågor som den biologiske laboratorn ställer. Boken imponerar som abstraktion. Människoskildringen är skruvad, kanske medvetet artificiell, eftersom miljön är Hollywood. Centralfiguren är en King-Kong i rullstol —• ”halvdöd i fel halva” — och vitalisten i sällskapet klänger naken i trädtopparna. Ellery själv är mera orakel än individ, och eftersom han har kristallkulan som black om foten håller han distansen till den ofrånkomliga Lore-lei, den enda i boken som inte har ikor i ådrorna. Man erinrar sig tricoteusernas stickjunta kring giljotinen när man tänker på nuets dyrkare av ”äkta amerikanska” skumrasksschabloner som Jaguar- och Manhattanböcker. Som seriesyntes är den hårdkokta detektivromanen ett smakfördärvande kolijox. Men allt i genren är inte massakerfabrikation. Det finns ett fåtal skribenter, som inte bara är våldsvirtuoser utan också har ett vettigt ärende. Till dem hör Bart Spicer, vars engagemang i sociala frågor har burit upp de fyra romaner han skrivit sedan 1949. I ”Jazzmordet” är det hans förståelse för negrernas dilemma som ger en särpräglad innebörd åt den kriminella historien. Spicer dras med en del chandlerismer, men hans vilde spanare är inte lika drabbad av ”livets stupida arrogans” som gamle Marlowe. Han uppträder ledigare och uttrycker sig mindre kärvt. Men lita på att också han kan alla knepen, denne sympatiske representant för humanitet och hårdhandskar. En vildbasare, som håller på att lära sig mores, är Richard Ellington. Hans tredje giv, ”Damen som försvann”, är ett frejdigt svep utmed en newyorkgata, och det är inte småsaker det drar med sig: en död kvinna som nickar och kinesiska trollstavar, som får folk att försvinna i tomma intet. Det är prima kabbalism och sekunda verifiering. Avslöjandet kommer ganska snöpligt efter raden av mystiska händelser, men på den punkten är man chockvan. Belackaren Edmund Wilson har tyvärr rätt i att de flesta deckare ändar med västgötaklimax. I samma kvarter, där Ellington letar efter sin försvunna dam, går till stor förbluffelse George Simenons kommissarie Maigret, nu en kutryggig pensionär, och söker en försvunnen herre. Han är en vilsen flanör i newyorkvim-let, trivs inte alls med brådskan och de skyn-dandes kyligt stränga miner. Han är skeptisk mot den främmande polisens uppträdande och arbetsmetoder: ”Man fick inte springa efter sanningar som man ville upptäcka, utan låta sig genomträngas av den rena, enkla sanningen.” Han strosar länge omkring till synes passiv och ointresserad, han behöver tid på sig för att bli ett med de människor, vars komplikationer kan känsloledes reder ut. Maigret sekunderas av metropolens omöjligaste privatdetektiv, och man gissar att denne förskrämde och gråtmilde clown är den ende han saknar, när han reser hem till sina melonodlingar vid Loire. Kommissariens belotepart-ner gödselhandlaren på Vita Hästen i Meung kommer säkert att sentera vännens astmatiska redogörelse för detta amerikanska drame du milieu, och väl vore om gemene man här hemma kunde lära sig att ta det lugnt med den verserade återberättaren Simenon. Den amerikanske kritikern James Sandoe gav i höstas ut en checklist över killerskriben-ter betitlad ”The Hardboiled Dick”. Ellington är inte med i galleriet men väl Spicer och även David Dodge. Det anar man inte av ”Ta fast tjuven”. Titeln ger hetsande föreställningar och nog lurar det skallknäckarbeväpnade dagos i buskarna, men huvudintrycket av boken är stiltje. Tafattaren, en f.d. trapetskonstnär och lurendrej are, sitter på plagen i Cannes, camouflerad med lösmage och falska ögonbryn, och väntar på att något ska hända. Man noterar enstaka volter och tvåstaka gruff, men riktig fart blir det först i sista kapitlet, då läsaren får avnjuta en steeple-chase över tinnarna på ett medeltidsslott. En oförarglig och spinnande berättelse som till omslag borde ha haft någon av Chagalls svävande ynglingar i stället för Per Beckmans varning för obevakad räls. Fredric Brown har nämnts i det föregående, en flitig fablare som här hemma omhuldas av två förläggare. Som motto för hans 391