FILMLITTERATUR senaste kan sättas följande mening ur boken: ”Han tog en drink och blev full. Det blev mörkt och han blev fullare. Det var ingen salig fylla; det var en trist, tungsint en.” Browns böcker om herrarna Hunter var vinnande, men hans senare utsvävningar i deli-rier och psykoser är komprometterande. ”Mörkret kring Jenny” är framför allt en olustig studie i dipsomani och äktenskapsleda, och såväl den delen som mystifikationen kring den homosexuelle sadisten ger en nedslående bild av Brown som fäsör med schopenhauer-komplex. En som kan hjälpa läsaren ur förstämningen efter mjältsjuke Fredrics jeremiader är den ystra konspiratrisen Craig Rice. Hon ligger mera för crazy än problemutredningar, nonchalerar den detektiva etiketten, använder gärna sarkofagen som plint. Hon är en kättare, som alltid löper risken att diskvalificeras, och i sin nya hotchpotchprodukt, ”Fjärde man”, är hon mera charlatan än snille. Som vanligt har hon det svårt med stringensen, och därtill kommer att hon som skalk och krum-springare inte är i bästa form. Hedersknyffeln Malone, assisterad av en australiensisk ölhund, ser dock till att liken inte kallnar förgäves, och man kan inte låta bli att falla för hans aggressiva charm och överse med hans vitsar och sentenser___”många bärsor små gör en stor berså!” Många vänner av strikt ratiocination tycker att fru Rice är en riktig ragata och föredrar en riktig Agatha. Med fördel kan de välja ”Mrs McGinty är död”, en ramsparafras av typiskt Agatha CiiRiSTiE-snitt och ett av hennes bättre bydramer. Atmosfären är övertygande söckenstinn, och mordskvallret trasslar mellan postkontoret, ölstugan och panget, där Poirot dväljs i vantrivsel med hundhåren i stuvningen och det ljumma vattnet i badkaret. Han diskuterar adoption, arvsanlag och miljöpåverkan med byborna, och som den celebritet han är kommer han småningom underfund med att den dolske och gnetige mannen på de anklagades bänk är oskyldig. Men han får ett olyckligt infall (ginfall, påpekar absolutisten) på sid. 139 och nödgas ett ögonblick ifrågasätta sin ofelbarhet: ”Han var den store, den oförliknelige Hercule Poirot, men han var också en gammal man som hade för trånga skor.” Agatha Christie är Leading Lady, och Mignon G. Eberhart är Pleading Lady. Hon företräder den uppskärrat känslovädj ande typen av deckare (the ”lush” specimen, för att låna ett uttryck från krönikören lies). Hon är gammal i garnet och har gjort betydligt bättre saker än ”Dödens hus”, som är lika mycket kärleksföljetong som thriller. Det smyger gast-kramare i mangrovesnåren på den karibiska ön, och tornadon dansar om med bajonetträ-den. Det ödesdigra huset rister och suckar, och innanför fönsterluckorna hörs hysteriska skratt och gråtparoxysmer. Denna komprimering av effekter och affekter kan möjligen distrahera en okritisk resande mellan Falköping och Flen. JÖRGEN ElGSTRÖM FILMLITTERATUR av HARRY SCHEIN Indisk film Det säger kanske inte så mycket att filmproduktionen är Indiens till storleken åttonde Panna Shah: The Indian Film. The Motion Picture Society of India, Bombay 1950. Rs 10/—. Forsyth Hardy: Scandinavian Film. The Falcon Press, London 1952. 15s. Filmboken (första hälft, häfte I—VI). Bokförlaget Orbis, Uppsala 1951—1952. 44:70. Marie Seton: Eisenstein. The Bodley Head, London 1952. 35s. industri. Mera chockerande är det faktum att den, näst efter Hollywood, är världens största. Ändå vet ytterst få västerländska filmarbetare något närmare om den. I Sverige introducerades den så sent som 1950 av — naturligtvis — Artur Lundkvist i ”Indiabrand”. Den som letar efter skelettet av siffror och fakta bakom Lundkvists snabba panoreringar har nu tillgång till en för detta ändamål mycket användbar vägvisare i en doktorsavhandling av Panna Shah, ”The Indian Film”. 392