FILMLITTERATUR Shah har inte mycket gott att säga om indisk film, till och med mindre än Lundkvist. Varje film tycks överlastad med dans, sång och musik, oberoende av om de passar in i handlingen eller inte. Tragedierna tycker hon är för tunga och komedierna ”just miss to be funny”. Hon saknar realismen i indisk film och anmärker på att alla mytologiska hjältar ensamma nedkämpar stora rövarband, ett åtminstone för mig tidigare okänt men kanske inte helt överraskande samband mellan indisk mytologi och Alan Ladd eller Douglas Fair-banks. Till och med inom sin egen genre tycks indisk film vara död — bl.a. säger Shah att det inte har gjorts en enda förstklassig dans-film. Socialt sett är indisk film förljugen, befolkad av mytologiska hjältar eller överklass-människor. Formellt sett är den fantasilös och klumpig och bokens illustrationer ger inte heller skäl att misstänka motsatsen. Allt som allt verkar det som om de bästa indiska filmerna gjorts av vår egen Arne Sucksdorff. Det är i diskussionen om orsakerna till detta bedrövliga tillstånd som boken får ett särskilt intresse. Västerländsk och indisk miljö — och därmed även film — är så skilda att de på sätt och vis möts igen, i en karikatyr, en förvriden spegelbild. Ja, ibland inte ens så förvriden. Shah kritiserar regeringens bristande intresse för film och de kaotiska produktionsförhållandena, som sägs vara en följd av en mängd artistiska och ekonomiska dilettanters fuskverk. Hon talar om en passivitetens och letargins moral och — något patetiskt — om parasiter i atomålderns tidevarv. Tankegångarna känns med andra ord igen. Det originella är kanske det starkt nationalistiska tonfallet. Indierna tycks således uppleva amerikanerna som imperialister i långt högre grad än man i regel föreställer sig. Indiska och amerikanska affärsintressen tycks ständigt mötas i ganska häftiga kollisioner. Typiskt är att man på allvar diskuterar en lag mot dubbning av utländsk film. I Panna Shahs arbete lär man sig det mesta som är värt att veta om indisk film. Men när det gäller att ta ställning till de problem hon själv skisserat famlar hon som i en mörk biografsalong. Hennes syn på film är naiv och ogenomtänkt och hennes värderingar rent kvantitativa. Även om det i och för sig kan vara riktigt att större reda skulle vinnas produktionstekniskt genom en centralisering till storbolag så har man skäl att anta att denna hollywoodiserade uppfattning inte enbart avser produktionstekniken. Sålunda döljer hon en uppenbar likgiltighet för alla konstnärliga frågeställningar genom ett mera allmänt och även här välkänt tal om underhållning. Film skall vara lärorik säger hon, lärorik och attraktiv. Därför tycker hon bl.a. att stjärnsystemets införande måste betecknas som ett stort framsteg. Utan att själv vara medveten om det lämnar emellertid Panna Shah nyckeln till den indiska filmens dilemma genom en redogörelse för den indiska filmcensuren, vars arbetssätt (som hon accepterar och föreslår normerat på liknande sätt som den amerikanska Hays office) säger allt om den miljö, det samhällstryck, som formar indisk film — och utgör därigenom en illustration till tanken på filmen som samhällets spegel. Det vore nästan värt att räkna upp de femtio bud som utgör den indiska filmcensurens bibel. Jag skall dock nöja mig med ett fåtal av de olika förbuden. Dit hör: passionerade kärleksscener, scener som antyder bristande moral, varje skildring av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, kvinnor i arbete, skämt med statstjänstemän, etc. Vad skulle t.ex. svenska filmmän säga om de inte fick visa ”nakna figurer”, ”kvinnliga underkläder” eller badscener. Och vilka förhoppningar kan man hysa om det indiska befolk-ningsproblemet när man inte ens får göra antydningar om aborter eller födelsekontroll. Medan vi kan fråga oss vad indisk film egentligen får visa citerar Panna Shah inte utan gillande dem som anser att indisk film fortfarande är för ”frivol”. Ingenting vore mera felaktigt än att avfärda den indiska filmens bedrövliga situation med en hänvisning till att Indien i alla fall är ett primitivt och underutvecklat land. Det var Sovjet också på tjugotalet och ändå gjordes där filmhistoria, konstnärlig och inte kvantitativ. Några lärdomar kan man dra från ”The Indian Film”. Att en ny form fordrar ett nytt innehåll, att den lider kvävningsdöden om den endast utnyttjas för att bära upp en död tradition, en stagnerad mytologi, att filmen, om den skall leva, måste skapa sin egen mytologi. Först då kan parasiten bli förlösare. Vidare: att den indiska filmens öde inte bara har drag av Indiens öde utan även drag av filmens: ett industriellt, socialt, kommunikationstek-niskt fenomen vars jätteskugga inte är en gynnsam miljö för konstnärligt skapande. Och 393