FILMLITTERATUR slutligen: att man även på så långt — och annorlunda — håll upptäcker så väsentliga likheter med vår egen situation att man tappar rätt mycket av den eventuella optimism man hyst om denna situations tillfällighet. På hemmaplan Nu borde det inte vara absolut nödvändigt att gå till indisk film om man vill få nya perspektiv på vår egen films situation. De som bäst är i stånd att bryta de konventioner som så småningom alltid bildas i en nationellt begränsad kulturdisciplin är naturligtvis sakkunniga utlänningar. De borde av givna skäl ha en mera fördomsfri och frisk syn med möjligheter till en radikal omvärdering enligt nya eller åtminstone skilda värdeskalor och bedömningsgrunder. Det gäller bara att undvika att förvärva konventionerna samtidigt med sakkunskapen. För den som inte tidigare gjort engelsmannen Forsyth Hardys bekantskap genom det numera hädangångna Biograf bladet ligger det antagligen nära till hands att med spänning ta del av vad han har att berätta i ”Scandinavian Film”. Den som emellertid vet att Hardys intresse av skandinavisk film närmast är av det älskvärt gripande slaget kan inte gärna ha lika stora förväntningar. Och det är likasåbra det. Ty denna till det yttre ganska ståtliga men ytterst tunna volym, som inte säger ett ord om finsk film och knappt fyra sidor om norsk, visar sig vara en ytlig filmhistoria med många luckor och åtskilliga felaktigheter. De kortfattade synpunkterna är i regel eklektiska och utformade med schabloner från den nationella filmkritikens enahanda vokabulär. Uppenbarligen har Hardy sett endast en liten bråkdel av de filmer han skriver om, en beklaglig brist som inte blir bättre av hans informationskällors klickbetonade ensidighet och okänslighet för olika skandinaviska filmer och filmarbetare. Om man i denna bok kan finna en självständig linje så skulle det vara framhävandet av det ”folkloristiska” motivet i svensk film. Författarens begränsade ordförråd tillåter ingen närmare definition av denna ”folklore” annat än kanske vaga antydningar om det ”lyriska svenska landskapet”. Man förstår den säljande poängen i framställningen. Meningen är tydlig att skandinavisk film skall göras attraktiv på ett exotiskt sätt. En utländsk läsare måste bli övertygad att svensk film i huvudsak handlar om renhjordar i snöstorm och hasande dalmasar i ett landskap av björkar och majstänger. Man behöver bara jämföra Hardys valhänta skriverier med Robin Hoods långa artikel ”Svensk film genom tiderna” i publikationen ”Filmboken”. Visserligen har jag alltid haft en känsla av att Robin Hood övervärderar den svenska filmens internationella betydelse men det är i så fall en övervärdering som inte bara bottnar i entusiasm och vitalitet utan även i gedigen sakkunskap, kärlek till och djup förståelse för ämnet. Det sistnämnda gäller även Rune Waldekranz’ artikel ”Filmens historia”, en i sin komprimering lika elegant som suggestiv filmhistoria. Dessa båda artiklar är också utan tvekan de tyngst vägande i ”Filmbokens” hittills sex utkomna häften. Men mycket nytt ger de inte — båda författarna har tidigare i andra sammanhang sagt i stort sett samma saker lika bra. Detta gäller även Gösta Werners ”Hur en film kommer till”, ett hopkok på hans förträffliga bok ”Kameran går” och hans mindre förträffliga film ”Två trappor över gården”. Mera glädje har man av Werners andra stora artikel ”Kortfilm, experimentfilm, dokumentärfilm”, en både kronologiskt och terminologiskt väl avvägd och av kloka synpunkter buren framställning. Det övriga i ”Filmboken” är rätt tunt, korta uppsatser om de skandinaviska ländernas filmhistoria, ett anspråkslöst kåseri om filmskådespel av Eva Dahlbeck, vars sympatiska ton bryts av trumpna och alldeles onödiga syrligheter mot ”en del recensenter” och ”vissa kritiker” som inte förstår de stora konstnärerna. ”Filmboken” innehåller även en uppsats om ”Filmkritik och filmpublik” av Thorsten Ek-lann, en herre som torde ha fått BLM i allmänhet och denne krönikör i synnerhet på hjärnan. Hans filmpublicistiska ideal är Biografbladet som han med omedveten humor betecknar som ”exklusivt men fullt förståeligt”. Men nu har också Biografbladet lagt upp, det dog inte med stövlarna på utan med lackskor och glanspapper och elegiska suckar om publikens bristande intresse för vackra lik. Forsyth Hardy samt ”Filmbokens” redaktionella uppläggning i allmänhet och herr Ek-lanns filmfunderingar i synnerhet får kanske ses som den exklusiva men fullt förståeliga paradoxens sista manifestationer. 394