KOMMENTARER OCH NOTISER fallrepstrappa när C. S. Forester steg ut ur hissen. Snarare liknade den brunbrände, tunt gråhårige herrn med de små glasögonen en engelsk läkare. Tanken gick till en sådans mottagningsrum med oläst facklitteratur i murriga skinnband och mycket liten medicinsk attiralj, men med en obestämd air av sunt förnuft under det nerrökta taket. Det visade sig också att Forester verkligen tänkt bli läkare, fast han enligt egen uppgift inte klarade sin examen. Vi frågade om han ansåg det vara en tillfällighet att så många framgångsrika engelska skribenter: Maugham, Deeping, Cronin och andra, studerat medicin. Vi undrade om något samband kunde finnas mellan deras vana handlag med läsarna och den gamle familjedoktorns goda sätt. Mr Forester avfärdade hövligt denna teori och lanserade i stället tanken att det rörde sig om en hel grupp personer med vetenskapligt inriktade hjärnor, som valt att ha romanfigurer till patienter och böckerna till laboratorier. C. S. Forester slog rejält igenom med en thriller på tjugotalet och klarade sig sedan hyggligt till dess han i början av trettiotalet kom på en guldförande åder i sjöofficeren Horatio Hornblower. Han bor nu större delen av året i California. Hans berömmelse kan endast jämföras med hans inkomster och hans vana vid presskonferenser föreföll enorm, om också inte alls ostentativ. Med minen hos en mild lama i kretsen av sina älsklingslärj ungar tillhandahöll han färgrika detaljer ur sin karriär och log förbindligt mot en annalkande fotograf. ”Var snäll och gör en gest”, sade fotografen. Mr Forester lyfte något på höger hand och blev knäppt. Mr Forester berättade att han lärt sig följetongens svåra teknik genom att berätta sagan om Po-Po och drakarna för en son som inte ville äta. ”Det gällde att föra historien till ett våldsamt spännande ställe när tallriken var nästan tom, så att han blev tvungen att ta en portion till.” ”Hur gammal är ni?” frågade någon lättsinnigt. ”Femtiåtta. Det kan ni hitta i varenda uppslagsbok”, svarade Mr Forester med någon skärpa och såg på klockan, men tilläde genast älskvärt, ”— så det är ingen idé att jag ljuger.” Vi erinrade oss nu att C. S. Forester i ett biografiskt verk uppgivit sig vara den snabbaste ätaren på brittiska öarna och tillfrågade honom om någon utmanare uppträtt. Mr Forester lyste upp något och förklarade att han fortfarande ansåg sig hålla titeln. Han åte, uppgav han, om möjligt snabbare nu än när artikeln skrevs. ”Egentligen borde jag ha dålig mage, men det har jag inte alls. Jag har haft tur med det. Ja, jag har verkligen haft åtskillig tur.” Här framträdde fotografen på nytt. ”Vill ni inte vara snäll och göra en gest till?” Mr Forester höjde åter lätt på höger hand. Leendet satt fortfarande kvar på hans tunna läppar. De svenska musernas arbete under 1940-talet speglas i den nya delen av Svenskt författarlexikon, som anmäls på re-censionsavdelningen. Bokens omfång visar att de nio damerna under perioden var livligt sysselsatta, vilket man också tidigare haft på känn. Uteslutet är naturligtvis inte att de ibland också arbetat i sömnen: författarlexikonet är liberalt och gör ingen kvalitetsgradering. Många slags författarskap, som blommat fjärran från bestseller-listor och recensions-avdelningar avtecknar sig alltså. Decenniets två flitigaste skribenter förefaller att vara Sigge Stark samt herr Georg Falk. Den senare har under de 10 åren givit ut c:a 70 böcker under tio olika pseudonymer. Flertalet är amatörpjäser, men där finns också mer materiellt inriktade skrifter, som råd i ransone-ringstider eller en handbok i cykelåkning. Det mest vittomspännande författarskapet och samtidigt det som beskriver den intressantaste kurvan finner man däremot — såvitt vi kunnat döma — redan på första sidan. Dess 405