KOMMENTARER OCH NOTISER upphovsman är herr Bror Ahelli, som under loppet av tre år publicerade en studie över Olaus Magnus och hans Carta Marina, en handledning i kalkylering och sedan krönte sitt æuvre med samlingsverket ”Sveriges servitriser”. Ett intressant kapitel är pseudonymerna. Redaktör Åhlén har avslöjat åtskilliga och bekräftat misstankarna om andra. Som Clas Gullman, författare till ett par lustiga akademiska romaner anges som man förmodade professor Bernhard Karlgren och Anders Karr, som utgav ”Varför blommar icke mandelträdet?” är alltså banktjänstemannen Birger Andersson. Däremot visste man inte att detektivförfattaren Luis Banck hette fru Gunnel Beckman och inte heller att hans kollega Charles Flynn var hennes namne redaktör Leif Beckman. Bakom mademoiselle Yvonne de Roquette, författarinna till verket ”Himmlers massös berättar”, som på sin tid utgavs för att vara ett franskt original, döljer sig enligt red. Åhlén en gammal kännare av det karamellpikanta, herr Gösta Segercrantz (alias Gösta Palmcrantz). Andra pseudonymer har däremot trotsat forceringsförsöken, t.ex. barnboksförfattaren Viktor Mall eller Harriet Lundblad, som 1946 via en advokatbyrå vann ett stort pris med romanen ”Ryttarinna”. Och beträffande herr Gustaf Berndtsson, som 1947 utgav diktsamlingen ”Mareld” i Vetlanda (så långt från havet) får man nöja sig med uppgiften att han vid tiden för utgivandet var fanjunkare vid FO-staben i Gävle. ”Tidvis gick han som gårdfarihandlare i hemsocknarna. Samtidigt gick en sörmlänning som hette Ivar Lo-Johansson med handel i samma trakter vilket måste betraktas som illojalt. Han kunde ha gått i Sörmland.” De skämtsamma orden är Jan Fridegårds och stod att läsa i BLM för jämnt 12 år sedan. Nu har Ivar Lo-Johansson själv berättat om hur han hade det på vägarna och om vad som drev honom bort från hemprovinsen. Det gläder oss att få publicera ”Gårdfarihandlaren” — inte minst därför att berättelsen så tydligt visar dem som (med orätt) tvivlat på saken att Lo-Johansson förutom mycket annat också är en humorist av rang. Ebbe Linde skriver i detta nummer sin sista teaterkrönika för BLM. Alltsedan oktober 1948 har han ensam följt hela landets teater åt oss och på de knappa fem åren behandlat över 350 föreställningar. Det måste bli en övermänsklig uppgift att kontinuerligt skaffa sig förstahandsintryck av hela det livliga svenska teaterlivet och varje månad redovisa dem i en genomarbetad krönika — särskilt om man också har andra uppdrag och ett eget författarskap att tänka på. Därför är det förståeligt att Ebbe Linde till slut har velat befria sig från bördan — han har f.ö. redan tidigare gjort försök i den riktningen, vilka vi då lyckats avvärja. Det är förståeligt, men också beklagligt. Vi har varit glada över de livfulla och omväxlande, aldrig torra eller oupplagda krönikorna, med deras ypperliga pjäsanalyser och enastående möjligheter till jämförelse mellan olika föreställningar. Vi har också fått många bevis för att de uppskattats både inom och utom Sverige. I känslan av att det kan bli svårt för krönikorna att leva vidare med samma verve under en annan penna har vi beslutat att från och med hösten ge teaterrecensionerna en annan uppställning, ur vilken så småningom, som vi hoppas, en ny form skall växa fram. Till Ebbe Linde säger vi tack, men inte adjö; vi har hopp om att han även i fortsättningen skall medarbeta, både med essayer och skönlitteratur. 406