JOHANNES EDFELT TRE DIKTER Adolescens I höstregn, trummande mot tegelpannor och asfalt, hastigt driva; planlöst gå i lyktsken utmed hus, där rullgardiner har dolt fåtöljer, te, familjeliv, där flickebarnet pluggar franska glosor, husfadern dåsigt lägger patiens och modern långsamt granskar hushållsboken — gå som en utstött dessa hus förbi och känna vinden som en upprorsfana och trotsets eld som nässlor mot sin hud — ja, i ditt kaos, i din vånda, ungdom, är du mig mera levande än allt. Drömspel Här har jag varit förr — kanske för tusen år sen? Gondolen, svart som död och dy; kanalerna, de bärnstensgula husen; portikers skymning, fönsterbågars bly; krymplingen där som slamrar med sin krycka; den marmorvita damen med sin hund — o, denna våg av leda, sorg och lycka har genomträngt mig någon annan stund för längesen — som dessa vattenringar, piazzans ljus, lagunens djupa blå. Ja, också duvorna med silvervingar som drömlikt fladderleker är som då. 407