IVAR LO-JOHANSSON GÅRDFARIHANDLAREN i Eftersom jag tänkte bli författare hade jag börjat hugga pappersved i storskogen. Grundligare hade jag inte kunnat förbereda mig till min litterära framtid. Av pappersmassan skulle böckerna formas. Jag högg träd som för mitt inre öga förvandlades till romaner, dikter, dramer. Jag gick över till svenskamerikanen som arbetade bredvid på sitt hygge. Han var en fördetta lövsågssnickare, en albino, som knappt skulle ha synts i snön om han inte haft kaninröda ögon. — Hur mycket träd tror du det går åt till en bok? frågade jag honom. Han höjde ögonbrynen som likt två vit-mogna rågax låg klistrade över pannan. — En gran blir nog en bok, sa han osäkert. — Läste du mycket böcker i Amerika? — Jag läste inte en bok på tjugotvå år. Jag fick aldrig tid. Kring oss låg pappersveden upplagd i res. Vi hörde yxslagen från de andra hyggena. Marssnön smalt. — Jag ska bli författare. Han lät sågen falla. Hans röda ögon reflekterade snön när han stirrade på mig. — Ska du? Jag såg att han inte trodde mig. För honom såg säkerligen en författare helt annorlunda ut. — Den där kommer kanske att bli en bok som jag ska skriva. Jag har en bok nästan färdig. Jag pekade på en smäcker gran som stod för sig själv på det risiga hygget. — Det värsta blir att få boken bra häftad och bunden i ryggen, sa han. Böcker brukar aldrig vilja hålla där. Jag vet en som hade en hel massa böcker och dom var alla trasiga i ryggen. Vad ska din bok handla om? Det om häftningen hade jag inte tänkt på. Olikheten mellan det risiga trädet och den tryckta boken blev än större. Avståndet dem emellan förbryllade mig. — Om mänskorna på trakten. Men jag sticker ut först för att få kom på mej själv. Jag måste träffa folk och uppleva andra trakter och deras sköna kvinnor. — Tror du att du får det när du inte är kapitalist? frågade han. Jag tyckte att han sjönk ihop något och det ökade mitt mod. Jag hade åsikten att träden vi högg användes till alldeles för dåliga böcker, böcker som inte handlade om mig själv. — Säkert. — Böcker måste handla om rikt folk, om hur dom vräker sej bland fruntimmer och champanj, sa han. Vet dom av hemma att du sticker? — Nej. Då skulle det aldrig gå. Min far tror att jag ska fortsätta där han slutar. Han vill att vi bägge tillsammans ska odla i hans eviga mosse. Efter kriget kan vi inte försörja oss. Hans färglösa hår blev vått av svett. Han sjönk tydligt ihop. — Nu när kriget tog slut blir det dåliga förtjänster, medgav han. Det blir hundratals permitterade på skogen. Stället försörjer inte mej heller. — Jag ämnar rymma från exercisen också, sa jag. Jag kommer ju aldrig tillbaks. Stick med. 411