IVAR LO-JOHANSSON Det såg ut som om han stod och tänkte på den tid han var lövsågare under en president. Det tog äntligen knäcken på honom. — Jag är för gammal. Jag stack ut en gång för att bli guldgrävare. Men så vart jag lövsågare i Amerika. II Jag passerade baracken där skogshuggarna bodde. Utanför väggen i sotsnön låg fläsksvå-lar och tomma konservburkar. På en träställning stod en ändrest bräda med en skåra, där de skärpte sina sågar. Det var en bränd undergångsstämning kring platsen där så många hoprafsade och kvinnolösa män vistades. Världskriget och baggböleriet hade kastat sitt brandsken över trakten där ett hundratal främmande skogsarbetare ännu stannat kvar i brist på bättre. När jag kom fram till den förfallna skogs-torpsstugan hörde jag att någon rörde sig där inne. Mitt hjärta började klappa fortare. Jag slog ett par slag på väggen innan jag steg in. — Jag håller på att göra mej klar, sa han. — När blir det? — I natt klockan tolv. Mittpå golvet stod en gammal cykel på vilken han monterat en skärsliparapparat med fyra karborundumtrissor. Han hade gjort den så att han kunde sitta kvar på cykeln och trampa slipmaskinen med pedalerna. När han frilagt bakhjulet såg det ut som om han satt och åkte på samma fläck. Jag såg på Johan Kvast, mitt ideal av en mänska. Han hade kommit luffande till skogen och tagit ett kortvarigt arbete. Så snart han inrättat sig i stugan hade han börjat hugga timmer om nätterna vid lyktsken. Om dagarna höll han på att montera skärslipar-cykeln. När jag om kvällarna suttit och talat med honom hade han beskrivit hur han till sommarn skulle ge sig av för att fiska älvpärlor i Dalarna och Norrland. I en tygpåse hade han kvar några sekunda, mj ölkvita pärlor som han hittat året förut. Men han hade också talat om pärlor som var värda femtusen. Johan Kvast var av en obestämbar blandras. Själv påstod han att han fötts i en akkja på gränsen mellan två lappmarker och att han hade generationers nomadblod i ådrorna. Andra yrkesluffare kunde i jämförelse med honom betrakta sig som bönder. De såg också jämförda med honom ut som om de suttit i spisvrån i hela sitt liv. — Jag följer med, sa jag högtidligt. Jag är också klar att sticka i natt. — Enda meningen med livet är att flacka omkring, sa han. Jag tar cykeln med bara för skärsliperiets skull. Fast förut har jag bara luffat på mina fötter. Han såg inte upp från det han höll på med men han måste ha känt hur jag beundrade honom. Han fortsatte att utveckla luffandets mening. — Stannar jag för länge på en plats får jag cellskräck. Jag kvävs alldeles som om man stoppat en munkavle i mun på mej. Det är som om man bundit mej till armar och ben. Men på rullande sten växer ingen mossa. Vägen är den enda riktiga. Inget är som vägen. Han kände hur jag beundrade honom. Men jag kunde inte låta bli att söka förklara det avgörande steget för mig själv. — Arbetet på skogen är snart slut. Jag blir arbetslös och kan inte tära på mina föräldrar. Stället försörjer inte oss alla. Och jag tänker inte vända tillbaks. Det är därför som jag kastar mej ut i världen. Han gjorde en förströdd axelrörelse så att jag insåg att jag besvärade honom med för många obetydliga detaljer. — Vägen, sa han. Inget är som vägen. Egnahemmarna är bara söliga löss som trivs i samma skjorta. Jag såg beundrande på honom. —-Vad behöver vi till pärlfisket i älven? Han gjorde sig lite möda att än en gång svara på mina naiva frågor. — En flotte som vi gör själva. En mjölkcylinder som vi slagit botten ur och har gjort 412