GÅ R D FA RIH A N D L A R E N om till vattenkikare. En glasbit som jag kittar fast där botten har suttit. Och så en tång med långa skalmar som vi tar opp pärlorna med. Det finns hundra pärlälvar i Sverige. Men det där är bara tillfälligt. Det viktigaste i livet är att luffa. — Jag kommer vid midnatt, sa jag. Det är avgjort då? Jag är här vid stugan klockan tolv. När jag gick ifrån honom summerade jag ihop mitt dittills förödda liv. Alla åren hade jag måst tillbringa tätt invid jorden. Jag var nyss fyllda arton år. Varje morgon jag vaknade tyckte jag att en ny dag togs bort från mitt rätta liv. Mina diktförsök hade blivit så sorgliga att folk fick spasmer i ansiktet vid att höra dem. Min far var analfabet. Stegen till kulturens värld var en avgrund. Jag var äregirig och ville ge röst åt det outtalade. Jag led också av min stolthet och kom på kant med alla. I stället för att förödmjuka mig drog jag mig undan. Ingen förstod mig. Min värld var trång, men jag ville spränga den. III Vid karbidlampan i köket satt mina föräldrar och min mormor som var över åtti år. Min far arbetade också på skogen men trivdes inte alls bland tillfällighetsarbetarna. — Snön smälter fort undan, sa han när jag kom in. Snart kan vi börja odla i mossen. — Ja, sa jag medan jag tänkte efter vad jag skulle ha med när jag skulle schappa. — I april, sa min far. Det är den första i morron. — Det dröjer nog ett tag, sa jag lite osäkert och tänkte över detaljerna i min flykt. — Förskräckligt så mycket lösingar det drar förbi på landsvägen, sa min mor. Jag röck till som om hon läst mina tankar. Hon hade börjat bädda åt oss, och jag tänkte på att det var sista natten jag skulle ligga i den sängen. — Vad har det varit för ena i dag? — Somliga säljer lite krafs. Andra bara tigger. — Det finns många som blivit miljonärer på att gå och sälja. — Inte tror jag dom blir några miljonärer som jag har sett gå förbi i dag, sa min mor utan att hålla upp med bäddningen. Mina föräldrar gick ut och gav nattfoder åt djuren. Jag blev ensam inne med mormor som satt och halvsov som en fågel på sin nattkvist i hörnet vid spisen. Men så fort hon hörde att hon blivit ensam med mig blev det liv i henne. Hon började genast gasta om att jag skulle skriva på kvittot i pensionshäftet. Jag brukade skriva hennes namn på det för var månad, och hon satte sitt bomärke under. Hon hade fem kronor och åtta öre i månaden i folkpension som den femtonde utföll att hämtas på poststationen. Hon skulle ha haft lite mer men vi hade aldrig förstått att skriva en riktig ansökan. Hennes namn var långa tider nästan det enda jag fick skriva. Det var inte mycket för en blivande författare. — När det blir dags vill du skriva åt mej ? frågade hon. Jag satt just och såg på en flisa i kökstaket för att ha med mig något sista minne hemifrån. — Bäst att göra det genast, sa jag och kom ihåg att jag skulle fly på natten och aldrig komma tillbaks. — Nu? Det är inte förrän den femtonde på posten ? —• Bäst att vi gör det nu, sa jag bestämt. Hon larvade bort till skänken i köket. I översta lådan bland knivarna och gafflarna hade hon sina tillhörigheter. Där fick hon tag i folkpensionshäftet som låg i ett nött gult kuvert. Hon kom åter med det i handen. — Det är likasågott att vi skriver på alla kvittona på en gång, sa jag. — Alla? Varför ska vi skriva på alla? — Så är det gjort, sa jag. Jag daterade i all hast kvittona i förväg. Hon satte sitt kors på kvittona och jag skrev hennes namn bredvid på allihop. 413