IVAR LO-JOHANSSON — Nu är det undangjort. Lägg bort häftet ifall nån kommer. Hennes ansikte lyste så gott hennes blaöka, av ett långt liv vissnade ögon förmådde. Hon var stolt över att ha en hemlighet gemensam med mig som ingen annan visste om. Hennes uttorkade kropp såg ut som det skrumpna kärnhuset till ett äpple som förlorat köttet. — Det är bra, sa hon. Det är bra så är det undangjort. Jag kände att jag älskade henne och tänkte på att jag aldrig mer skulle få se henne. Jag gick fram och kysste henne på pannan. Det hade jag aldrig förr gjort. Hon flög hastigt upp. — Nu ska jag snart dö, sa hon. Du har kysst mej. IV Alla sov när jag ledde ut cykeln ur vedboden. I skjulet luktade det bofasthet och kåda. Ute på stugbacken stod vårnatten, ljudskygg. Jag såg uppåt den stora granen som hade fyra toppar. Natten vilade ännu inne i topparna. Jag gick upp på berget bakom stallet för att kasta en sista blick på mossen och säga adjö. Jag såg på åkerlappen och sträckte ut armarna likt en fågel, som med vingarna famnar jorden den ska lämna innan den lyfter till flykt. Landsvägen låg som ett ljust band. Det var tidig vår. I den sista marsnatten kom en letande vind. Jag blev rädd att jag inte skulle hinna bort innan någon vaknade. I halvmörkret trampade jag sönder ishinnan på en vatten-pöl. Det lät som om jag krossat en salsspegel. Hastigt tog jag cykeln och trampade iväg. Det gick inte att åka ända fram till den förfallna torpstugan. Sista biten måste jag gå. Stugan låg tyst, inklämd mellan ett par skogs-kilar. Inte ett ljud hördes inifrån. Jag gick fram till den ruttna trappan. Dörrn var låst. Jag såg in genom fönstret och såg att skärsliparcykeln var borta och att det på fönsterbrädan stod en ensam, spindelvävsomspun-nen mjölkbutelj. Jag ruskade dörrn men ingen öppnade. Jag klöste dörrbräderna tills mina fingrar blödde. Sorgen och bitterheten överväldigade mig. Jag grät. Johan Kvast hade svikit sitt löfte och hade smitit iväg utan mig. När jag äntligen fattat vad som hänt hade jag beslutat mig för att jaga ifatt honom. Jag kände cykelns hjul inne i mig i vibrationerna från vägen. Ramröret som gick från sadelstolpen till vevpartiet var tvärt av nertill. Det hoppade småsten ditin. Jag visste att jag ibland skulle bli tvungen att vända på cykeln och tömma den, annars skulle den under åkandet förvandlas till en makadamkross. Landsvägen ringlade ner genom egnahemsområdet. Egnahemmen med deras idyllnamn Fridhem, Tomtebo, Lyckehov, Fagerhill, Sorgenfri och Äldersro sov i nattmörkret. Jag åkte förbi alla de bankrutterade egnahem-marna vilkas ställen liksom på små avtagsvägar till skaft låg fästade vid landsvägens gråa stam, där de försökte blomma på bar kvist. Det var tyst inne i de i hast uppspikade, spontpanelade husen. Men jag tyckte mig se andedräkten från de sovande stiga ur skorstenarna som nattrökar. Pånytt blev jag rädd att jag inte skulle hinna tillräckligt långt innan någon fick syn på mig. På morgonen måste jag vara framme i Stockholm. V Jag band en repstump genom bakhjulet på cykeln som lås och gick och ställde in mig i raden av gårdfarihandlare som gjorde sina uppköp i den långsmala lagerlokalen. Stockholmsgatans trafik utanför butiksdörrn tycktes köra åt bara ett håll, mot den nya dagen. Unicaboxen som jag hade under armen hade kostat precis en krona. Men jag beslöt mig att inte köpa varor för alla de återstående fj orton kronorna utan bara för elva. Då skulle jag ha tre kronor kvar för oförutsedda utgif 414