GÄRDFARIHANDLAREN ter. En mänskas trygghet i livet berodde av hennes reservkapital. Det var ett specialställe för gårdfarihand-lare. Mina blivande kolleger stod morgon-duvna vid disken. Det syntes att många av dem under natten legat ute. Jättekvinnan som expedierade mig såg ut som förestånderska. Hon kände de flesta nasarna och upptäckte genast att det kommit en ny. — Vi säljer bara engros här, sa hon. Hennes barm flämtade. Ur den djupa dalen mellan hennes bröst steg ännu den ruvande natten upp. Hon hade korta armar som liknade tjocka, vita vingar. — Jag skulle lägga upp ett gårdfarihand-larlager för landsbygden för ett år minst, sa jag för att hon skulle få ett rätt begrepp om mitt ärende. Blicken for forskande över mig som om hon tänkt efter var jag på morgontimmarna kunnat stjäla en kassa. — Det var en annan sak. Lagret står till förfogande. Hon gjorde en spydig gest med sin feta vinge upp mot hyllorna som dignade av packor med lakansväv, klänningstyger och flanell. På disken och på småhyllor under disken låg mindre saker med prislappar. Det var de ”korta varorna”. Jag såg ut över varornas äng. Det kändes högstämt och fantasieggande att det skulle bli mig förunnat att föra ut denna härlighet över Sveriges land. För de grå stugornas folk i avlägsna landamären skulle mina varor komma att lysa, glittra och förgylla vardagens id. Kvinnoögon skulle tråna, barnaögon skulle tindra när jag bredde fram dem. Men jag insåg snart att vad jag kunde köpa av de korta varorna måste bli de kortaste av dem alla. — Nå, det blir lättare saker för att jag ska fara så långt, sa jag och kom ihåg de elva kronorna. Jag vill inte tynga mej med för mycket. Gårdfarihandlarnas varginna, vid vars spenar de diade, gav upp ett flatskratt. — Nej, tyng för all del inte med för mycket, sa hon och högervingen viftade över disken där krimskramset låg utstrött som havets sand. I förväg hade jag fäst mig vid ett slags billiga broscher. De hade färggranna bilder som jag inte visste vad de föreställde. Jag valde ut korta varor för det mesta av pengarna. Till slut stannade jag för broscherna. — Får jag en kartong broscher. Vad är det dom föreställer? Hennes blick var djup men än djupare var klyftan mellan hennes bröst. — Det är lejonen som söndersliter de kristna i Colosseum, sa hon. Det är martyrerna i Rom. Mina varor låg på disken i en hög. Orden om Colosseum och Rom etsade sig fast i mitt minne. Men jag visste ändå inte vad bilderna på broscherna betydde. — Det är bäst jag får en specificerad nota på det, sa jag när allt var klart. Jag hade fört dubbelräkning på en lapp så att jag inte skulle förköpa mig. Jättekvinnan log. — Niklasson, specificerad nota på inköp för elva kronor åt den här herrn, skrek hon. Förstaman skriver ut den. Skriv opp försäljningspriserna också så att han inte dumpar marknaden för andra med att sälja för billigt. Den hon kallade på kom fram och bugade. Hans skj ortveck knastrade. Med stora, slängiga bokstäver skrev han ut räkningen som hade firmastämpel överst och som i skönskrift inleddes med: An. Korta varor. VI En stund senare satt jag på en parksoffa och försökte skapa reda i mitt handelslager. Varorna i unicaboxen såg ganska mycket ut. Boxen var full. När ett måttband av misstag ändå ringlade ut sig tog jag och mätte upp själva boxen med det. Jag gjorde det med en känsla av att vara självförsörjande. 415