IVAR LO-JOHANSSON Boxen var trettifem centimeter gånger arton och höjden på den var femton centimeter. Den var avsedd som matbox, lagom lång för att en literbutelj skulle kunna ligga rak. Materialet var av pressad brun papp och det gick en smal rem över locket, som både var att stänga den med och att bära den i. Jag antog att den hette unicabox för att den gav enastående möjligheter. Men när jag fick veckla av silkespapperet på varorna såg det ändå ganska lite ut. Boxen var inte mer än halvfull. På det skulle jag leva. Broscherna, måttbanden av tyg, säkerhets-nålama, kaffesilarna, strumporna, kragknapparna, synålsbreven, chadwicksrullarna, de få prydnadsnäsdukarna låg huller om buller i boxen. Det var förnuftigt att jag tagit så få skrymmande saker. Tvål hade varit frestande eftersom den var billig i inköp. Men så hade jag slagit tvålen ur hågen därför att den var en alltför ordinär handelsvara. Alla väntade sig finna just tvål i en gårdfarihandlares väska. Det fanns ingen fantasi hos den som släpade några tvålar land och rike kring. Dessutom var tvål tungt. Det var en svaghet att jag hade bara ett par strumpor av vartdera könet, bara ett halvt dussin näsdukar och tre måttband och två kaffesilar, men framdeles kunde j ag j u utöka lagret till praktiskt taget det obegränsade. Jag kunde tillochmed skaffa mig en hjälpare som bar åt mig. Damstrumporna av bomull skulle göra att jag kunde komma i kontakt med de främmande trakternas sköna kvinnor på ett jordiskt sätt. De många broscherna med pressade bilder av kristna martyrer och lejon i Colosseum i Rom skulle sammanföra mig med de unga flickorna på ett andligt. Plötsligt gjorde jag en förbluffande upptäckt. Eftersom förstaman i engrosaffärn på den specificerade notan tagit upp också försäljningspriserna och på alla varor lagt på minst hundra procent, så var mitt lager inte längre värt elva kronor utan drygt tjugotvå. Om ett par strumpor i inköpspris kostade, åtti-fem öre var försäljningspriset en och sjutti fem. En brosch kostade tjugotre öre men såldes för femti. På den korta stund jag stått i lagret hade min förmögenhet mer än fördubblats. Som genom ett trolleri hade jag redan förtjänat etthundra procent på allt. Jag var en fri man. Jordens riken låg öppna för mig. Jag hade börjat ett nytt liv. Inte nog med att jag var fri som fågeln och att jag hade kommit ut ur samhällsbyråkratin och, som jag tyckte, hela den västerländska civilisationen — jag hade också fått en lysande ekonomi. VII Innan jag fått ner varorna i boxen igen kom en figur med tvetydigt utseende fram till mig. Under ena armen bar han ett knippe inramade tavlor. Färgen var vänd inåt. De hiskliga ramarna var målade i kritvitt. Han luktade hemgjord sprit. Hans kinder hängde som påsar och han ställde sig tätt inpå mig när han talade så att dofterna trängde in i mitt svalg. —• Är du försäljare? —■ Jag har inte börjat än. —• Har du konstnärliga anlag? Det klack till i mig. Det var just det jag hade fast de kanske låg på det litterära planet. — Jag skriver, sa jag ovisst. Jag ska bli författare. Han övervägde. —• Du ser ärlig ut som en rova. Du kunde få bli ett slags underförsäljare åt mej. Jag säljer tavlor åt en stor konstnär. Du kunde få göra dej en framtid under mitt beskydd. Han visade fram ett par av tavlorna. De föreställde alla ett småmysande gumansikte med grova, av livet härjade drag. Jag kände igen bilden från en kaffeburk. Men tavlorna var i ena hörnet mycket tydligt signerade med namnet Rembrandt. Jag vart häpen när jag upptäckte att alla tavlorna föreställde varianter av samma förfärliga ansikte och att alla var signerade likadant. — Vad står det där? 416