GÅRDFARIHANDLAREN — Det är konstnärsnamnet. Han sa det med den naturligaste röst i världen. Det lät bara som en förklaring. — Kan ni lura i folk att det är Rembrandt som har målat dom där tavlorna? Han såg överlägset på mig. Jag var djupt upprörd på ärlighetens vägnar. Jag var också stolt över att jag genast upptäckt lurendreje-riet och vetat vem Rembrandt var. Han gjorde en nonchalant gest. — Konstnärn som har målat tavlorna heter Rickard Emil Magnus Brandt, sa han. Han signerar för korthetens skull Rembrandt. Det var också en stor konstnär och alla känner till honom. Det går lättare att sälja när det är en bekant målare. Kommer du i knipa för det så säjer du bara att det är en släkting till den andra Rembrandt. Rembrandts var en stor släkt. I allmänhet protesterar dom inte alls. Det är många som kan ha rembrandtar tack vare mej. — Jag vill inte vara med om det, sa jag upprörd. Det är ju skoj. Han blev arg över att han någonsin gett mig förtroendet. — Låt bli då. Du ser förresten alldeles för fårskallig ut. Ingen skulle tro på dej. Jag kom ihåg att jag läst att den stora Rembrandt hade älskat en kvinna som hette Saskia. En vanlig köksflicka hade han målat med det himmelska ljuset. — Jag vet mer om Rembrandt än en sån som ni nånsin får veta, sa jag upprörd men var samtidigt oerhört rädd. — Idiot. Ska vi inte ändå ackordera? — Nej. Jag skakade av mig nasarn. Så löste jag repstumpen som jag trätt genom bakhjulet på cykeln till lås och gav mig ut genom stadstulln på min väg som gårdfarihandlare. Ur en kommande bok, ”Gårdfarihandlaren”, i den självbiografiska serie som inleddes med ”Analfabeten” 2 BLM 1953 VI 417