THOMAS MANN CIRKUS Då och då, under en tid framåt, gick jag sålunda tillsammans med Stanko på kabare-terna och kaféterrasserna, särskilt Café de Madrid, där det vid tiden för teaterförställningarnas slut går mycket brokigt och lärorikt till, men alldeles speciellt besökte jag en en gång galasoarén hos Cirkus Stoudebecker, som för tillfället gästade Paris på några veckor. Låt mig dock här säga ett par ord, eller kanske några fler, om detta! Jag skulle inte förlåta min penna om den endast snuddade vid en sådan upplevelse, utan att förläna den något av den färg som den i så hög grad ägde. Det berömda företaget hade slagit upp sin stora tältrotunda nära Théåtre Sarah Bern-hardt och Seine vid Square St. Jacques. Tillströmningen var oerhörd, eftersom programmet uppenbarligen stod i klass med eller överträffade det bästa som man någonsin hade bjudits på inom detta område av djärv och väldisciplinerad Haut goüt. I själva verket: vilket angrepp på sinnena, nerverna, på vällusten är inte ett dylikt, under oavbruten bildväxling upprullat program av fantastiska prestationer, prestationer på gränsen av människans yttersta förmåga, med saltomortalen som urtyp, men utförda med lätta skratt och under slängkyssar; ty med döden, med nackbrottet leker de alla, dresserade till grace i det yttersta vågstycket, under smattret av en musik, vars vulgaritet visserligen överensstämmer med den rent kroppsliga arten av dessa uppträdanden men inte med graden, och som kommer en att hisna då den ger signal till det sista, det out-förbara, som likväl utföres. Med en kort nick (ty cirkusen känner inte bugningen) återgäldar artisten det brusande bifallet från mängden som fyller rotundan, denna enastående publik, sammansatt av en lysten åskådarpöbel och en rått elegant häst-societet i på en gång eggande och beklämmande blandning. I logerna kavalleriofficerare med mössan på sned; unga fétards, slätrakade, med monokel, med nejlikor och krysantemer i uppslaget på sina vida gula paletåer; kokot-ter, blandade med damer från förnäma fau-bourgs, i sällskap med kavaljerer, konnässö-rer i grå promenadrockar och grå cylindrar, med kikare sportigt hängande på magen som vid kapplöpningarna i Longchamps. Därtill all manegens bedårande och hetsande sinnlighet, de ståtliga, färggranna kostymerna, de gnistrande paljetterna, den fräna stallukten som ger det hela dess atmosfär, den kvinnliga och manliga nakenheten. Varje smakriktning är tillgodosedd, varje lustkänsla retad, av bröst och nackar, av skönhet på det lättillgängligaste planet, av otämjd mänsklig tjuskraft, som underkastar sig massans sadistiska impulser i upphetsande kroppsliga prestationer. Pusztans ryttarinnor, som med besatta åtbörder och under hesa skrin pressar den osadlade, ögon-rullande hästen till en bärsärks yra voltige-konster. Gymnaster i ljusröda trikåers åtsmi-tande hud, svällande, hårlösa atletarmar, fixerade av kvinnorna med egendomligt kyliga blickar, och täcka ynglingar. Hur starkt tilltalades jag inte av en trupp hoppare och ekvi-librister, som inte endast trivdes i sina konstlat civila sportdräkter, vilka föll utom ramen för det fantastiska, utan också fann behag i tricket att i lätt samtalston på förhand skenbart avtala var och en av de delvis hårresande övningarna. Den bäste av dem — och uppenbarligen allas älskling — var en femtonåring, 420