CIRKUS som for upp i höjden från ett fjådrande bräde, gjorde två och ett halvt överslag i luften och sedan utan att ens vackla kom ned i stående ställning på den bakomståendes, en äldre broders skuldror, vilket visserligen lyckades först vid det tredje försöket. Två gånger slog det fel, han missade skuldrorna, föll ned, och hans leende och huvudskakning över det misslyckade resultatet var lika förtjusande som den ironiskt galanta gest, varmed den äldre inbjöd honom att återvända till språngbrädet. Möjligen var det hela avsiktligt, ty desto mer brusande, blandat med bravotjut, var givetvis massans bifall, då han tredje gången efter sin saltomortal inte endast stod vankfritt där uppe, utan också var i stånd att med utbredda händer — me voilå — driva applåderna till storm. Men säkert hade han vid det beräknade eller till hälften avsiktliga misslyckandet varit närmare ryggradsbrottet än i triumfens ögonblick. Vilka människor, dessa artister! Eller är de människor? Clownerna till exempel, grundbesynnerliga gycklarväsen, med små röda händer, små tunnskodda fötter, röda kalufser under den koniska lilla filthatten, med sin rot-välska, sitt gående på händerna, sitt snubblande över allting och omkullslående av allting, sitt meningslösa kringrännande och sin fåfänga hjälpsamhet, sina till mängdens skränande jubel ohyggligt felslagna försök att så att säga på ståltråden efterapa de allvarliga kollegernas konststycken — är dessa galenskapens tidlöst-halvvuxna söner, som Stanko och jag så hjärtligt skrattade åt (fast jag gjorde det i tankfullaste återhållsamhet), är de, med sina mjölvita och till yttersta narr-aktighet uppsminkade anleten — triangelfor-made ögonbryn, lodräta fåror under de röd-aktiga ögonen, näsor som inte existerar, munvinklar uppdragna till fånleende — masker således, som står i en aldrig annars förekommande kontrast till deras kostymers prakt — svart siden broderat med silverfj ärilar, ett barns dröm — är de, frågar jag, människor, män, personer som man kan föreställa sig någonstans i en borgerlig och naturlig tillvaro? Enligt mitt förmenande är det ren sentimentalitet att säga att de ”också är människor”, med människors hjärteegenskaper, om möjligt med hustru och barn. Jag bevisar dem en ära, jag försvarar dem mot human faddhet då jag säger: nej, det är de inte, de är väsensskilda demoner av löjlighet som lockar oss till hejdlöst skratt, glittrande, livet icke tillhöriga munkar av galenskap, trolska hybrider av människa och narraktig konst. För det vulgära sättet att se måste allting vara mänskligt, och man tror sig med djup och varmhjärtad insikt blicka bortom skenets värld, då man påstår sig finna och påvisa det mänskliga. Var Andromache, ”La fille de Pair” som hon hette på det långa programbladet, kanske mänsklig? Än i dag drömmer jag om henne, och fastän hennes person och väsens-sfär stod det narraktiga så fjärran som möjligt, var det egentligen henne jag tänkte på när jag utlät mig om clownerna. Hon var cirkusens stjärna, det stora numret, och utförde ett helt ojämförligt höjdtrapetsarbete. Hon utförde det — och det var en sensationell förnyelse, någonting banbrytande i cirkushistorien — utan ett nedanför utspänt säkerhets- och fångnät, tillsamman med en partner av respektabelt, dock inte med hennes jämförbart kunnande, en partner som under personlig tillbakadragenhet i själva verket endast bjöd henne sin hand i hennes övermåttan djärva, med underbar fulländning utförda evolutioner i luftrummet mellan de bägge starkt svängande trapetserna; han endast förberedde hennes bragder. Var hon tjugo år gammal, eller mer, eller mindre? Vem kan säga det. Hennes anletsdrag var stränga och ädla, och blev märkvärdigt nog inte osköna utan ännu renare och mera tilldragande av den elastiska huva, som hon före arbetet drog ned över sitt uppfästa bruna hår; ty utan en sådan skulle detta vid de häftiga huvudrörelserna säkert ha råkat i upplösning. Hon var av något mer än kvinnlig medellängd och bar ett snävt, uppenbart åtsittande silverpansar, besatt med svandun, vid vars skuldror ett par små vingar av vita 421