THOMAS MANN fjädrar var fästa för att bekräfta hennes titel som ”Luftens dotter”. Som om de hade kunnat hjälpa henne i flykten! Hennes barm var obetydlig, hennes bäcken smalt, hennes armmuskulatur var, som man kan förstå, starkare utbildad än den brukar vara hos kvinnor, och hennes greppvana händer var visserligen inte av manlig storlek, men dock inte tillräckligt små för att helt utesluta frågan om hon, Gud hjälpe, kanske i hemlighet var en yngling. Nej, hennes bröst hade dock otvetydigt kvinnlig form, och detsamma gällde — trots all slankhet — hennes lår. Hon log knappast. Hennes vackra läppar, som aldrig stramade åt, stod mestadels lätt öppna; det gjorde emellertid också, spänt, vingarna på hennes grekiska, en aning nedåtsträvande näsa. Hon försmådde varje ögonflirt med publiken. Det var knappt att hon, då hon efter en tour de force vilade ut på tvärslån till ett av redskapen, med ena handen om linan, sträckte ut den andra en smula till hälsning. Men hennes allvarsamma ögon, med blicken rätt framåtriktad under de jämna, inte rynkade men orörliga ögonbrynen, deltog inte i hälsningen. Jag tillbad henne. Hon reste sig upp, satte trapetsen i starkaste svängning, kastade sig ut och flög förbi sin medspelare, som från den andra trapetsen kom flygande över till hennes, högg tag i den runda stången med sina varken manliga eller kvinnliga händer, fullföljde runt den med helt utsträckt kropp den totala eller så kallade jättesvängen, en rörelse som endast ett litet fåtal gymnaster behärskar, och använde den därigenom uppnådda, fruktansvärda farten till att flyga tillbaka, åter förbi kamraten, till trapetsen som svängde emot henne, densamma som hon hade startat ifrån, varvid hon halvvägs i luften slog ännu en saltomortal, för att sedan fånga den flygande stången, med en lätt ansvällning av armmusklerna häva sig upp på den, sätta sig ned på den och utan att kasta en blick höja handen till hälsning. Det var otroligt, ogörligt och ändå gjort. En exalterad rysning genomfor den som såg det och hjärtat slutade så när att slå. Mängden dyrkade henne mer än den jublade över henne, tillbad henne liksom jag, i den dödstystnad som utelämnandet av musiken åstadkom under hennes våghalsigaste företag och prestationer. Att den noggrannaste beräkning var en livsbetingelse för allt vad hon gjorde, förstås av sig självt. Precis i rätta ögonblicket, inom bråkdelen av en sekund, måste den flygande, av partnern övergivna trapetsen pendla henne till mötes och inte svänga tillbaka alldeles framför henne om hon skulle kunna landa efter jättesvängen, saltomortalen däruppe. Om stången inte vore där, skulle hennes ljuvliga händer famla i tomma intet, hon skulle störta — störta, kanske på huvudet, ur sin konsts element, luften, ned på den simpla mark som var döden. — Denna ständigt på ett hår när beräknade knapphet i villkoren fick en att rysa. Men än en gång upprepar jag här min fråga: var Andromache kanske mänsklig? Var hon det utanför manegen, bortom sin yrkes-prestation, sin till det onaturliga gränsande, för en kvinna faktiskt onaturliga verksamhet? Att föreställa sig henne som maka och mor var rätt och slätt enfaldigt; en maka och mor, eller någon som möjligen kunde vara det, hänger inte huvudstupa med fotterna i trapetsen, gungar så att den nästan slår över, släpper taget, flyger genom luften till sin partner, som fattar hennes händer, svänger henne fram och tillbaka och låter henne fara i väg när svängningen är som starkast, för att hon under exekverandet av den berömda luftsaltomortalen skall återvända till det föregående redskapet. Detta var hennes sätt att umgås med mannen; något annat var i hennes fall inte tänkbart, ty alltför väl märkte man att denna stränga kropp skänkte sin äventyrliga konstprestation vad andra ger åt kärleken. Hon var ingen kvinna; men en man var hon inte heller och följaktligen ingen människa. En oförvägenhetens allvarliga ängel, med öppna läppar och spända näsvingar, en oberörbar amazon i luftrummet under tälttaket högt ovan 422