CIRKUS för mängden, vars begär till henne upplöstes i stelnad andakt. Andromache! På en gång smärtsamt och upplyftande stod hennes väsen för mitt sinne, då hennes nummer för länge sedan var förbi och annat hade trätt i dess ställe. Samtliga stallmästare och stallknektar bildade spaljé: direktör Stoudebecker gjorde entré med sina tolv svarta hingstar, en förnäm äldre sportsman med grå mustasch, i festdräkt, med hederslegionens band i knapphålet och ridpiskan i ena handen tillsammans med en lång piska av inlagt arbete, som — enligt vad man trodde sig veta — shahen av Persien hade skänkt honom och med vilken han förstod att klatscha på det underbaraste vis. Hans spegelblanka lackskor stod i manegens sand, medan han sakta riktade personliga ord till en och annan av de praktfulla skyddslingarna med deras stolt vitbetslade huvuden, som runt omkring honom utförde sina steg, knäböjningar och vändningar till en följsam musik och inför hans höjda ridpiska reste sig på bakbenen i en väldig rundparad. En ståtlig anblick, men jag tänkte på Andromache. Härliga djurkroppar, och emellan djur och ängel, så tänkte jag, står människan. Närmare djuret står hon, det måste vi erkänna. Men hon, min tillbedda, fastän helt och hållet kropp, men en kyskare, från det mänskliga utestängd kropp, stod långt närmare änglarna. Sedan omgavs manegen av galler, ty lejonburen rullade in och känslan av feg säkerhet skulle krydda mängdens gloende. Domptören, Monsieur Mustafa, en man med gyllene ringar i öronen, naken till bältet, i röda puffbyxor och röd mössa, trädde genom en liten, snabbt öppnad och bakom honom åter lika snabbt stängd dörr in till de fem bestarna, vilkas fräna rovdjursodör blandade sig med luften från häststallet. De vek tillbaka för honom, under hans tillrop satte sig den ena efter den andra motspänstigt dröjande på de fem kring-stående taburetterna, fräste med gruvligt rynkade nosar och slog efter honom med tassarna — måhända i en halvt vänskaplig anda, i vilken dock även låg mycken vrede, emedan de nu åter helt mot natur och böjelse skulle nödgas hoppa genom tunnband och slutligen till och med genom brinnande tunnband. Ett par av dem skakade luften med det åsklika rytande, för vilket urskogens spädare djurvärld skälver och flyr. Tämj aren besvarade det med ett revolverskott i luften, för vilket de fräsande hukade sig ner, då de insåg att deras naturmuller övertrumfades av den smattrande knallen. Mustafa tände därefter helt skrytsamt en cigarrett, vilket de likaledes åsåg med djup förargelse, och nämnde sedan ett namn, Achilles eller Nero, och manade stilla men ytterst bestämd den förstnämnde att träda i funktion. En efter en hade kungskatterna motvilligt bekvämat sig ned från sina taburetter för att göra språnget fram och tillbaka genom det högt lyftade tunnbandet, vilket som sagt slutligen var en antänd, tjärad ring. Med eller mot sin vilja hoppade de genom flammorna — och svårt var det inte för dem, men sårande. De återvände ilskna till sina pallar, som redan i och för sig var kränkande sittplatser, och betraktade kuvat den rödbyxade mannen, som alltjämt lätt rörde på huvudet för att med sina mörka ögon omväxlande fixera den gröna blicken hos bestarna, vilken dolde såväl fruktan som ett slags tillgivet hat. Snabbt vände han sig om, då han uppfattade en oro bakom ryggen, och stillade den med en liksom förvånad blick, med att tyst och bestämt nämna ett namn. Var och en kände i vilket högst osäkert, på intet vis beräkneligt sällskap han befann sig därinne, och detta var den kittling för vilken det i säkerhet sittande åskådarpacket hade betalat. Var och en var medveten om att Mustafas revolver skulle vara till föga hjälp om de fem väldiga vaknade ur villfarelsen att de var hjälplösa inför honom och slet honom i stycken. Mitt intryck var, att om han på något sätt blev sårad och de såg hans blod, skulle det vara ute med honom. Jag förstod också att då han gick in till dem halvnaken, var det för publikens skull: nämligen för att 423