THOMAS MANN dess fega lust skulle skärpas vid anblicken av köttet, i vilket lejonen — vem vet, jag hoppas det skedde — skulle slå sina förfärliga tassar. Men eftersom jag alltjämt tänkte på Andro-mache kände jag mig frestad, och fann det i alla fall riktigt att tänka mig henne som Mustafas älskade. Svartsjukan skar mig som ett knivhugg i hjärtat vid blotta tanken, den berövade mig faktiskt andan, och hastigt jagade jag bort föreställningen. Kamrater i dödens närhet, det kunde de vara, men ett kärlekspar, nej, nej, det vore olyckligt för dem båda. Lejonen skulle ha märkt om han hade bolat och uppsagt honom lydnaden. Och hon, hon skulle ha gripit fel, jag var säker på det, om djärvhetens ängel hade förnedrat sig till att bli kvinna, och skulle skymfligt-dödligt ha störtat till jorden... Vad förekom ytterligare, efteråt och förut, på Cirkus Stoudebecker? Mångahanda, ett överflöd av viga mirakel. Föga skulle det gagna att frambesvärja dem alla. Det vet jag, att jag då och då från sidan betraktade min kamrat Stanko, som i likhet med alla människor runtomkring hade hängivit sig åt den slappa, svag-sinta njutningen av denna aldrig sinande ström av bländande konstskicklighet, denna färggranna kaskad av bedårande, berusande prestationer och syner. Detta var inte min sak, detta var inte mitt sätt att möta företeelserna. Väl undgick mig ingenting, väl upptog jag under intensiv prövning varje enskildhet i mig. Det var hängivelse, men den innehöll — hur skall jag säga det — något hätskt, min rygg stelnade till, min själ — hur skall jag säga det! — utövade ett mottryck mot de intryck som bestormade den, det fanns — jag uttrycker mig inte alldeles riktigt, men ungefärligen riktigt — trots all beundran någonting av raseri i dess närgångna iakttagelse av trick, konster och effekter. Mängden omkring mig jäste av lust och förlustelse — men jag uteslöt mig på sätt och vis från dess uppblåsta lysten-het, kylig liksom en, som känner sig höra till ”huset”, till facket. Självfallet kunde jag inte känna mig tillhöra cirkusfacket, saltomortalfacket, men det allmännare facket, effektens fack, det fack där man förtjusar och förtrollar människor. Därför drog jag mig i mitt sinne undan de många, vilka blott var tjusningens i självförglömmelse njutande offer, fjärran från tanken på att mäta sig med den. De endast njöt, och njutningen är ett bristtillstånd, vilket ingen nöjer sig med, som känner sig född till aktivitet, till självförverkligande. Berättaren i denna skiss är Felix Krull, en herre om vilken Thomas Mann för flera decennier sedan gav ut en liten bok och vars vidare öden han nu är i färd med att skildra, översättning av Margaretha Holmqvist 424