STIG DAGERMAN TVÅ I KLARA Nu slår klockan två i Klara, och det slocknar i ett fönster till på den lilla tidningen. En redaktör går hem med hjärnan full av världs läge och en trött cigarrett i munnen. Bakom glasväggen på nattredaktionen gör teleprintern ett sista försök: Stockholm onsdag TT 0200 Vid kvällens vårfest hos AB Väg och Vind valdes till miss Grus fröken Cecilia Sahl. Men teleprintern skriver för ingen. Nattlampan lyser över en tom stol, en full askkopp, ett väldigt bord knakande under överblivna olyckor, kasserade skönheter, refuserad världshistoria. Nej, nattredaktören är inte här. Vid det långa ombrytarbordet i sätteriet vakar han in den nya tidningen. Tystnad faller över hans oro. Allt går mot sin fullbordan. Sättmaskinerna upphör att rassla, den ena efter den andra, och sättarna kliver fram i ljuset med trötta pupiller. Korrekturläsarn sticker anilinpennan i bröstfickan. Korrekturavdragarn torkar av händerna på en svart trasa. Revideren hänger stela som frusna lakan på sina krokar. Den svarta vagnen kommer glidande. Den sista sidan rullar bort till matrispressen. Den sista matrisen förs ner till gjuteriet. Det ljusnar i gränden. Det tystnar och mörknar inne. Och nu kommer alla frågor som bara har stumma svar: Sitter ingen kliché opp och ner? Har inte Malenkov bytt huvud med avlidne poeten S.? Fanns där inte ett telegram med bud om världens frälsning som jag råkade glömma att läsa? Teaterrecensenten dyker ner, trött, ångrande, undrar: Var jag inte för sträv mot den obskyra författarfirman? Var jag inte för smeksam mot ingenuen? Och sportredaktören: Sparkade jag inte för hårt på AIK:s halvbackar? Men varför fråga, det är ändå för sent. Allt som är sagt är satt och gjutet, och plötsligt — nu — går en skälvning genom huset, rutorna klirrar, golvet darrar och ur källaren tränger ett dovt, ljuvt dån. Pressen har gått i gång. Ett vattenfall av papper försvinner i pressens turbiner, och i dagens första skälvande minut står tre unga män vid korsbandsdisken och njuter sitt verk, 425