LUDVIG NORDSTRÖM BREV TILL EN UNG STUDENT meddelade av HOLGER AHLENIUS Fyra brev från Ludvig Nordström befinner sig sedan mer än ett kvartssekel i min ägo. När jag nu bestämt mig för att publicera dem, så är det därför att Ludvig Nordströms författarskap och personlighet tycks åtnjuta en förnyad aktualitet och därför att breven, så vitt jag kan se, ger betydelsefulla glimtar av hans tankevärld, liksom de också ger en föreställning om 1920-talets karakteristiska problemställningar och allmänna stämningsläge. Tidsavståndet kan också utgöra ett slags ursäkt för att jag här drar inför offentligheten en omogen uppsalastudent, som ännu inte hade uppnått myndig ålder och som bar samma namn som jag. Omständigheterna för brevens tillkomst måste i korthet belysas. På nyåret 1926 hade jag med stor iver slukat Ludvig Nordströms nyutkomna broschyr ”Till alla Sverges litteraturintresserade”, en stridsskrift mot den borgerliga romanen, utdömd som upplöst och förlegad. Helt eller delvis hade de där hävdade synpunkterna framförts i ett föredrag. När studentföreningen Verdandi, som jag tillhörde, i början av mars utlyste ett nytt föredrag av Ludvig Nordström med titeln ”Liberalismen — den nya högern”, begav jag mig till möteslokalen — övre Phoe-nix, vars schaggsoffor, antimakasser och gropiga golvtiljor var indränkta med punsch och cigarrök alltsedan verdandismens kampår på 1880-talet — i den djärva förhoppningen att få göra personlig bekantskap med Ludvig Nordström; vid tjugo års ålder och med fem uppsalaterminer på nacken är man inte be kajad med några hämningar i fråga om att tränga sig på celebriteter! Jag minns nu ingenting av föredraget eller av den diskussion som vidtog efteråt; jag kommer bara ihåg, att bland deltagarna var dåvarande docenten Herbert Tingsten och dåvarande clartéstuden-ten Leif Björk. Diskussionen drog långt ut på kvällen, och först vid uppbrottet yppade sig ett tillfälle. Oförskräckt stegade jag fram till Ludvig Nordström och försökte inleda ett samtal om den ovannämnda broschyren. Han bemötte mig synnerligen vänligt, beklagade att han nu måste bila hem till Djursholm men uppmanade mig att skriva till honom. Det måste jag ha gjort redan samma natt, efter hemkomsten till min lya på Luthagen; detta var nämligen den 5 mars, och eftersom Ludvig Nordströms första brev är daterat den 6, har han svarat per omgående. Det utspann sig en liten brevdiskussion, där man genast fäster sig vid den okonstlade, spontana och värmande hjärtlighet som Ludvig Nordstöm visade mot en påflugen studentpojke, kanske också vid att han, som rimligt är, snart nog förlorade tålamodet med dennes säkerligen spenatgröna funderingar. Om de ungdomliga fadäser jag kan ha serverat i mina egna brev svävar jag numera i lycklig okunnighet. Här följer nu breven i oavkortat skick; stavning och interpunktion är Ludvig Nordströms. Breven talar för sig själva; endast på två punkter är kommentarer behövliga. Det uttalande av professor Anton Blanck, 427