LUDVIG NORDSTRÖM som jag hade anfört och som Ludvig Nordström anspelar på, var hämtat ur dennes uppsats ”Rydbergs Narkissos-myt och några principiella reflexioner” (Samlaren 1922, tryckt 1923). Vid Svenska Akademiens högtidssam-manträde 1922 hade Heidenstam i sitt hälsningstal till Böök, som då tog sitt inträde, framfört några starkt kritiska synpunkter på den komparativa litteraturforskningen och den så kallade påverkningsmetoden. Temat hade ytterligare utvecklats och varierats av Torsten Fogelqvist i en artikel i Dagens Nyheter. Blanck, som just vid tiden för brevväxlingen med Ludvig Nordström var min lärare i litteraturhistoria, hade tagit upp den kastade handsken och hade i uppsatsen i fråga polemiserat mot den romantiska geniuppfattningen, sådan den alltjämt omfattades av Heidenstam och Fogelqvist. Den passus, som jag citerade i ett av mina brev till Ludvig Nordström, var med all sannolikhet denna: ”Inför känslan av sammanhanget, traditionen, ’det hela’, blir individen, även poeten, kanske även Shakespeare, väl mindre, men icke mindre kär.” 1. Djursholm d. 6:111:26 Bäste kandidat Ahlenius, Har ni lagt märke till, vilken vacker och symbolisk adress ni har i Vindhemsgatan? Det är tydligt, att i ert hem ha värkligen vindarna utifrån världen fått ett hem, och därför behöver ni inte oroa [er] för, att jag tröttas av era reflexioner. Tvärtom har jag läst dem med uppmärksamhet och glädje, ty de äro de första toner, jag hört från ungdomen i Uppsala av den nya vindmusiken i världen, och den är det enda jag bryr mig om. Alla de frågor, ni gjort er själv och nu mig, har jag engång, under mitt arbete gjort och måst göra mig själv. Och jag finner det praktiskt av er att använda §-formen. Det befordrar överskådligheten. Jag skall ta era paragrafer i ordningsföljd. 428 § 1. Förhållandet Werther — La Bete Humaine. Redan Brändes påpekade på sin tid, att Zola var en romantiker, därför att han jörstorade värkligheten. Där ligger grund-draget i romantiken, som ni kanske lättare ser, efter mitt Verdandi-föredrag, där jag visat 1800-talets strid mellan individ och stat. Goethe tog steget med den ensamme, osäkre, trevande individen. Zola tar alla individer i samhället, det är hos honom så att säga demokratiseringen av den engång aristokratiska och subtila romantiken. Han har skapat ett romantikens ”Bon Marché”. Har man det klart för sig, blir all litteratur, i stort sedt från och med upplysningen till nu, romantisk. Givetvis med en massa underavdelningar och schatteringar. Och det andra kännetecknet jämte förstoringen är just naturprodukt-synen. Goethe inför den definitivt i människo-uppfattningen, han är dess Moses. Sen kommer hela raden av dess överste-präster, tills vi nu slå omkull dessa hedna-altaren. § 2. Natur-produkt och vetenskap. Trots detta har jag påstått, att just roman-tiken-naturalismen betecknat en skilsmässa mellan konstnärlig och vetenskaplig syn. Häremot anför ni Taine’s miljö-lära, bröderna Goncourts observationsmetod o.s.v. Detta problem har jag belyst i förordet till ”Döda Världar i samhällsrymden”: ”Om totalismen”. Jag säger där bl.a., börjande med Balzac: ”Hans betydelse var, att han först införde, som medvetet skildringsobjekt, hela samhället ehuru ännu alltjämt med individernas rörelser bestämda av inre psykologiska motiv, inte av hela samhällets totala vibrationer ----------Han betecknade första början till en total-vy, men hos honom var dock individen stående i centrum, och samhället framstod för honom som en serie grupper av individer, tämligen godtyckligt ordnade.-----