MAURITZ EDSTRÖM det personliga uppror, som den läs- och ut-vecklingshungrige statarsonen gjorde mot sina egna, mot statarna själva och deras försök att kväsa fribytare inom de egna leden. Man behöver inte läsa långt i ”Godnatt, jord” eller ”Analfabeten” för att varsna hans hat mot och längtan ut ur den miljö han fötts i, och hur detta hat gör honom ensam. Genom isoleringen föds som en paradox den starka känslan för gemenskapen, värderingen av den. Hatet får sitt komplement i kärlek, när han väl upptäckt att han inte befriar sig ur sin belägenhet enbart genom att lämna statarfattig-domen och skaffa sig en dräglig tillvaro utanför dess räckhåll. Det är upptäckten av att han inte blir fri utan att även hans ”grupp” befrias ur en social misär och från ett klassförtryck. Han själv och hans klass måste hävdas samtidigt — som författare är han bestämd att på en gång vara sin miljös fånge och befriare. Situationen rymmer otvivelaktigt en allmängiltig betingelse för samhällskritikern, upplevelsen av särlingens belägenhet och trots det en känsla av delaktighet i den sociala gemenskapen. Samhällskritikerns position är alltid kluven och dubbel. Han är del i en helhet som han tvingas angripa, men hans påtvingade eller självvalda undantagsställning kan ändå aldrig vara total. III Sedan och förutom Strindbergs har väl inget svenskt författarskap haft en sådan samhällskritisk intensitet som Ivar Lo-Johanssons. Bara de två kan också mäta sig i fråga om att ha varit invecklade i polemiska kampanjer, där polemikern farit hårt fram med sina motståndare och själv blivit hårt åtgången. Medan man om Strindberg så ofta måste ta till orden hån och raseri, möter man emellertid hos Ivar Lo-Johansson — trots hans många krigiskt obarmhärtiga generaliseringar — en orubbligt lugn förvissning, en slags godmodig övertygelse om att det mänskliga framsteget under alla förhållanden skall komma. När han som i exemplet ovan hävdar kollektivromanen, visar på områden av samhällsliv som sägs ”behöva” sina skildrare, ser han här en kultur, vilken på ett framskridet stadium måste yttra sig i nyskapande. Dvs. manifestera sig i konstnärliga prestationer. Denna sociala optimism, som nu för en yngre av det kalla kriget märkt generation i åtskilligt måste te sig absurd, skilde också Ivar Lo-Johansson från det Lawrence-inspirerade strömdrag han vid debuten var samtida med. Hans vitalism var och har förblivit en helt annan än den romantiska dyrkan av ”primitiva” kulturer, som präglade en efter första världskriget trött och nersliten, europeisk livskänslas sökande efter nya kraftkällor. Redan i de fem reseböckerna från Europa kan man se hur hans optimism tidigt hade ett bestämt drag: det är förädlarens, odlarens livstro. Och detta drag består, trots senare erfarenheter av hur långsamt förändringen arbetar (”det är samhälls-diktarens dilemma att han så sällan ser något resultat av det han slåss för, trots det att hans diktning till sin tendens gett sig ut för att vara samhällsomstörtande”, skrev han i ”Tankar vid en lantarbetarkongress” 194-6 — då han ändå hade sett statsystemet avskaffas). Trots de avsevärda skillnaderna mellan Ivar Lo-Johansson och Jack London (vars betydelse för den unge Ivar Lo dock vore värd en särskild studie) kunde några ord av den amerikanske författaren i företalet till ”Avgrundens folk” stå som inledning till Ivar Lo-Johanssons hela samhällskritik. I sin kommentar till skildringen av helvetet East End — som ju också inspirerade Ivar Lo-Johansson att 30 år senare skriva ”Nederstigen i dödsriket” efter ett liknande besök — säger Jack London följande: ”Vidare hade jag fastställt en viss enkel måttstock, efter vilken jag skulle bedöma livet därnere. Allt som befordrade livfullhet, kroppslig och andlig hälsa var gott — allt som förkvävde, skadade, förkrympte och förvred livet, var dåligt.” Orden kunde vara Ivar Lo-Johanssons egna när han trampat krigsstigen under åren. 438