IVAR LO-JOHANSSONS SAMHÄLLSKRITIK IV Från karakteristiken av Ivar Lo-Johanssons optimism som en odlares och förädlares livs-tillit är det nära till tanken på åkrar och bondevärld. Associationen är inte alls så halsbrytande som den kanske ser ut. Han kan visserligen inte inrangeras bland bondeskildrarna som några kritiker gjorde i misstag och förskräckelse, när ”Godnatt, jord” kom ut. Han har skildrat sin barndoms proletära värld och de arbetarkollektiv han så i grunden känner. Det är ett faktum utanför alla omvärderingar. Inte heller kan man utnämna honom till representant för någon i tid eller rum avgränsbar bondekultur (hur skall man för resten kunna tala om någon sådan i 1900-talets Sverige?). Men vissa grundtoner i proletärförfattarens berättande förenar sig med viktiga drag i hans kritik av samhällsfenomen och samhällsinstitutioner — bildar hemliga eller halvutsagda frontlinjer, som för samman mot en hel social idealbild. Där finns ett bondemönster, något som snarare för tanken till bonden än proletären. Allt sedan han återkom till Sverige efter ungdomens vagabondår har Ivar Lo-Johansson varit stadsbo. Större delen av tiden efter det han etablerade sig som författare har han t.o.m. varit trogen samma hus och gata på Söder i Stockholm. Men trots acklimatise-ringen i storstaden har han djupast inne förblivit landsortsbon. Därom vittnar hans oavlåtliga vakenhet för skillnaderna mellan landsbygdens och stadens liv. Den infödde stadsbon upplever och märker aldrig dessa skillnader så klart och intensivt som den inflyttade, vilken inom sig bevarar kontakten med sitt ursprung. Problemet stad—land återkommer med envis efterhängsenhet hos Ivar Lo-Johansson. Helt kort ”Stad och land” var titeln på hans enda uppförda dramatiska försök (som spelades av radioteatern 1933 och varken inbringade författaren eller radiochefen Dym-ling någon större ära). Samma titel har den några år senare skrivna, 100 sidor långa in ledningsnovellen i ”Jordproletärerna”, där motsättningarna mellan stadens och landets liv ställs i brutalt orädd belysning. Huvudnumret i hans behandling av dessa problem är emellertid ”Kungsgatan”, romanen om de ”invandrade”, som litterärt är mycket bättre än sitt rykte. I denna breda, detalj mättade bok dokumenterar Ivar Lo-Johansson också sin skarpa iakttagelseförmåga och levande känsla för stadens liv. Hur fint beskrivs inte stadsbornas förhållande till naturen och elementen i den lyckade iakttagelsen av att stadens människor först när de läser aftontidningarnas artiklar om vädret upplever regnet omkring sig. I ”Analfabeten” har han med förnyad säkerhet och åtskillig humor skildrat kontrasterna mellan landets och stadens livsrytm, belysta av landsortsbornas reaktioner inför det främmande och alltför snabba stadslivet. Och hela tiden förnimmer man påtagligt författarens solidaritet med landet och dess människor. Hans samhällsinventering innehåller också en ganska konsekvent kritik av det överorganiserade ”stadsdraget” i landsbygdens nya liv. Som rationalist har han angripit det föråldrade och människofientliga statsystemet, ironiserat över bondekonservatismen — bl.a. i folkhögskoleskildringen i ”Kungsgatan” — och visat sin lust att sticka hål på självdryga, traditionssläpande former av bondeliv. Men utvecklingsoptimismen arbetar inte i blindo, gemenskapsdrömmen öppnar sig inte för allt som kan ges en prydlig stämpel ”social” eller ”samhälle”. ”Traktorn” är i väsentliga delar en kritik av överorganiseringen i det moderna jordbruket. Den lågmälda och mer effektiva än blänkande satiren i denna roman drabbar de tusen blanketternas och kontrollörernas jordbruk, tjänstemannakineseriet, som hotar själva syftet med förbättringarna. Ett djupt symboliskt uttryck får kritiken i ett avsnitt, där den gamle mejeristens mardröm återberättas. Hans fasa natt och dag var att få in långmjölk i mejeriet. Passerade långmjölk från en leverantörs flaskor oförmärkt pastorerna, spred den sig i me 439