MAURITZ EDSTRÖM jeriets maskiner och tusentals meter rörledningar så att hela mejeriet skar ihop och kom igång först efter det att otyget med mycken möda avlägsnats. Denna lilla allegori är ett av fingren på industrialiseringens och mekaniseringens ömtåliga punkter. Bilden av den gamle lagårds-karlen Kadin i ”Traktorn”, vittnar också om att Ivar Lo-Johansson inte förmått inta en ensidig ståndpunkt för det nya. Kadin är en av den gamla tidens jordbruksarbetare, i bitter grämelse och inrotad vana ställer han sig fientlig mot alla framsteg. Detta säger Ivar Lo-Johansson öppet ifrån men samtidigt attraheras han av den gamle lagårdskarlen, kan liksom inte befria sig från känslan av att gubben i viss mån har rätt. Om tre jordbrukskonsulenter, som besöker Åhl, heter det också att de ”glömde ibland bort att själva kärnan var jordens framtid, och att jorden inte bara var ett disputationsämne”. Det som här värderas är den personliga relation till arbetet, jorden och djuren, som Kadin representerar och som den nya tiden saknar känsla för. V Att Adrian i ”Kungsgatan” skildras som bondson utgör en i detta sammanhang fascinerande omständighet. Berättelsen om den till storstaden inflyttade Adrian är nämligen uppenbart självbiografisk. Det framgår av att den i åtskilligt verifieras av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska notiser på andra håll, men främst när den ställs vid sidan av ”Godnatt, jord”. Adrian är fortsättningen på berättelsen om statarpojken Mikael, det är samma människa vi möter. Men i ”Kungsgatan” har statarpojken blivit bondson. Visserligen vill romanen berätta om de invandrade i Stockholm — inte om statarna i Stockholm. Statarflickan Marta och bondsonen Adrian är ett par av många inflyttnings-öden i storstaden. Marta går under medan Adrian efter sina misslyckanden och anpass ningssvårigheter kommer att klara sig i det nya livet. Men de rent romantekniska skälen är alltför begränsade för att räcka som förklaring till att Ivar Lo-Johansson förkläder sin självbiografi i bondsonens gestalt. Anmärkningsvärt är också att statarflickan och bondsonen alltid möts som jämbördiga, som om inga sociala skrankor existerade. Det stämmer inte riktigt med den antydan om motsättningarna mellan statare och bönder, som man fått på andra håll i statarskildringarna. Frågan är om inte självbiografin i bondsonens kläder måste ges ett betydelsefullt symboliskt innehåll: den röjer statarens bondedröm hos Ivar Lo-Johansson. Observerar man hur statarpojken Mikael i ”Godnatt, jord” i ”Analfabeten” skildras med en annan, något högre social bakgrund — som egnahemmarens, småbrukarens son — får också teckningen av Adrian speciellt intresse. Hatet mot statarnas värld och mot allt det instängda och kulturfattiga hos landsbygdens proletärer innebar för Ivar Lo-Johansson ingalunda någon renodlad och definitiv aversion mot landsbygden som sådan. Hans belägenhet är betydligt mer komplicerad. En stor, allvarlig solidaritet med landsbygden talar ur en kapitelrubrik i ”Kungsgatan”; ”Döende land — stora städer”. I en av den hemkomne europafararens uppsatser i reseboken ”Mina städers ansikten” heter det: ”Landsbygden i dödsryckningar och de större städerna sjungande, mullrande, siréntjutande över den döda — det är vad kommande generationer svenskar få att fröjda sig åt, hembygdsföreningarna och poeterna att sörja över.” Ironin i detta epitafium över den svenska landsbygden är inte alldeles enhetligt vänd mot romantikerna, som sörjer över landsbygdslivets förvandling. Där finns också en spets vänd mot den utveckling, som utplånar även det värdefulla i landsbygdsgemenskapen. VI Teknisk-social utveckling har i Ivar Lo-Johansson en varm förespråkare — så långt 440