IVAR LO-JOHANSSONS SAMHÄLLSKRITIK och i den takt den tjänar människorna. Som en vital och progressiv mänsklig gemenskap kan målet för hans samhällskritik karakteriseras, inte som ett perfekt och rationellt fungerande samhälle. I den mån dessa båda möjligheter inte täcker varann tvekar han ej om sitt ställningstagande. Därom ger kampanjen i åldringsvårdsfrågan besked. Skenbart måste det se ut som en anmärkningsvärd inkonsekvens att den författare, som senast med ”Geniet” och debattboken ”Mo-nism” angripit uppfostrans ensamhetsska-pande element, i ”Ålderdoms-Sverige” plötsligt ställer upp till försvar för de ensamma åldringarna. Boken försvarar ju ålderdomshemmens anarkister, som rymmer från hemmen eller vägrar flytta dit från sin stuga eller sitt kyffe. Men det är något förhastat att som bl.a. Ragnar Oldberg gjorde i sin recension av boken (BLM 2/52) därför dra slutsatsen, att Ivar Lo-Johansson gjort en närmast total frontförändring, att kollektivskildraren och samhällstänkaren plötsligt svängt om. Detta resonemang förutsätter nämligen att man identifierar ålderdomshemmet, den samhälleliga anstaltsvården, med samhällsgemenskap och kollektivliv. Det förutsätter också att de gamlas liv i deras invanda miljöer — mer eller mindre hygieniskt och mer eller mindre i kontakt med omvärlden — får betyda motsatsen. Det var just denna tankegång Ivar Lo-Johansson underkände. Hans argumentering i åldringsfrågan samlar sig helt kring kravet på förståelse för ålderdomens psykologiska särart. När det gäller att praktiskt lösa problemet, vägrar han acceptera ålderdomshemmets princip med motiveringen att den skiljer en generation från samhällslivet. Argumenten är emellertid två: dels att ålderdomshemmen är något för de gamla livsfientligt, dels att samhället (= kollektivet) åsamkar sig oreparer-bar skada genom att skilja ut åldringarna för sig. Tidigare har han fört fram en undanskymd folkgrupp i ljuset, vi har hört honom plädera för att litteraturen i större utsträckning än förut borde söka upp nya miljöer och fullborda samhällsgemenskapen genom att skildra den. Här förs en åldersgrupp fram — men mindre för att hävda en samling envisa individualister än för att berika kollektivet som helhet. Här placeras å ena sidan ålderdomshemmen, som representerar industrialismens (och varför inte, med en viss försiktighet, stadssamhällets) tekniskt rutinerande problemlösningar. Själv pläderar han å sin sida för åldringsvård ute i hemmen och stugorna, för närmare kontakt mellan generationerna. Mot det stadspräglade livet med isolerade generationer och många men kortvariga och grunda män-niskokontakter ställs den livskontinuitet, familj esamhörighet och generationskontakt, som vi förknippar med bondesamhället. Försvaret av åldringsvårdens enslingar, som föredrar det bristfälliga kyffet framför anstaltens förnicklade beslag, innebär att Ivar Lo-Johansson väljer en bristfällig men levande gemenskap i den ”naturliga” miljön framför en konstlad på ålderdomshemmet. Han försvarar inte ensamheten — men kravet på gemenskapens kvalitéer har fått en strängare definition än förut. Att han då också griper tillbaka på en gammal frihetstradition och nästan blir apologet för originalet, enstöringen och bytoken är bara en skenbar paradox. Ty har inte just ett samhälle av den art och struktur, som är en stor tanke i ”Ålderdoms-Sverige” och hela hans samhällskritik, råd att låta dessa vardagens anarkister leva i frihet och för sig själva — i olika mått tolererade och uppskattade visserligen? Medan de i industrisamhällets invecklade byråkrati måste stoppas undan för att inte i sin tur stoppa maskineriet. VII Till de övriga dragen hos Ivar Lo-Johanssons gemenskapsdröm kan fogas ytterligare ett — rotfastheten — som osökt smälter in i bondemönstret. I ”Tankar vid en lantarbetar-kongress” lanserade han sin ”den omvända 441