MAURITZ EDSTRÖM nomadismens teori”, som till det yttre är polemik mot Harry Martinsons predikan om världsnomadismen och ”den överintellektuelle, sunde nomaden”. All stor diktning är lokal hävdar Ivar Lo-Johansson tvärtom, och författaren bör i konsekvens därmed endast ”befatta sig med ett verklighetsområde, som han helst helt behärskar, och det är det enda område som han förmår att göra universellt, kosmiskt. --------När resandet har nått den om- fattning det nu har på planeten, blir det stationära en dygd. Den världsomj agande nevrotikern är den vanligaste av typer. Han lär ingenting av resan, är rotlös överallt, står likadan med sin väska med hotellapparna på i Trosa som i Rio de Janeiro. En som stannar inom sin socken vet oftast mer än han om väsentliga ting.” Här gör Ivar Lo-Johansson regel av sin egen dygd; få författare avbetar så noga som han sitt självupplevda och i allt kända verklighetsområde. Som berättare är han sträng regionalist. Men teorin om den omvända no-madismen är mer än en litterär programförklaring. Den uttrycker en kvalitet i hans samhällsideal : kravet på gemenskapens varaktighet och stabilitet. Med all sin komplicering är även ”Geniet” ett led i kampen för denna gemenskap. Egentligen handlar romanen inte om ett geni, ty som en dansk psykiater sade i ett radiosamtal om boken kan berättelsen knappast anses bevisa att Kristian Dahl var ett geni. Geniet känner man endast på dess verk, på vad det uträttat. Kristian kan på sin höjd betecknas som ett presumtivt geni, vilket kan sägas om de flesta människor innan man vet något om dem. Men han är en ensam människa. Och det är om ensamheten boken för två parallella resonemang. I det ena anklagar Ivar Lo-Johansson vår nuvarande uppfostran för att med tabu och undertryckande av sexualiteten skapa ensamhetsmänniskor, oförmögna till en mogen gemenskap. Den andra rent antiromantiska linjen vill visa (och bevisa) att geniet inte kan existera i samhället annat än som ensamhets- och undantagsmänniska. Geniet är för Ivar Lo-Johansson en produkt av ensamhet plus andra kvaliteter, vilka alla tillsammans dock inte kan uppväga ensamhetsdraget. Detta ensamhetsdrag är det olyckliga: geniet blir en gemenskapens krympling. I denna version av gemenskapsdrömmen är målet för att travestera Martinsons formulering ”den intellektuella, sunda och rotfasta samarbetsmänniskan”. Ivar Lo-Johanssons polemik mot det diaboliska i konsten bestyrker detta ytterligare som uttryck för en aversion mot den neurotiska, söndriga existensen. VIII Ivar Lo-Johansson har en gång delat in den svenska bondeklassen i fyra kategorier, ”precis fyra” till och med. I senare delen av ”Bara en mor” berättas om hur Rya-Rya och Henrik i skammens och förnedringens dagar lämnar godset Ella, där de båda vuxit upp och tjänat som statare under sina bästa år. De tar tjänst hos bönderna, och det heter då om Henrik att han ”fick mycket fort lära sig, att det fanns precis fyra slags bönder, den traditionsbundna gammeldagsbonden, affärsbonden, fallrepsbon-den och arrendebonden”. De hinner få erfarenav alla fyra bondetyperna men finner ingen av dem särskilt angenäm att arbeta hos. I godsproletärernas bröst gror ett gammalt hat till de fria och i statarnas ögon sturska bönderna. Denna aversion har Ivar Lo-Johansson här omplanterat i ironins jord: klassificeringen av bönderna får sin satiriska släng mot stelnat och självgott bondeliv. Men som beskrivning är den onekligen gj ord med snabb och säker blick. Även utan att diskutera dess riktighet kan man förutsätta att listan inte är fullständig. Där saknas den femte bonden! 442