EGON KÖTTING ROBERT MUSIL På spaning efter "mannen utan egenskaper" Kyrkogården Saint-Georges i Genève hade säkerligen sett präktigare begravningar än den som ägde rum den 17 april 1942 då stoftet av ”den mest betydande tyskspråkiga romanförfattaren under det gångna halvseklet” fördes dit ut. Endast åtta personer följde efter kistan. På grund av oblida yttre omständigheter och egna alltför höga krav på läsarna slutade han sitt liv som ”den mest obekante skriftställaren i vår tid” (Times Literary Supplement okt. 1949). Och ändå hade ryktet om denne diktare som enligt Thomas Manns mening skulle komma att få ett ”ärorikt eftermäle”, sedan många år tillbaka avspeglat sig i svartabörspriserna på hans verk och i den betydelse som tillmättes honom i den hemlösa europeiska prosakonsten. Robert Musil var en ensling, en dödförkla-rad och en okänd i västerländsk dikt, men tillika en av de förbjudna, fastän hans böcker aldrig blivit lästa av den stora massan. Han hade ett stolt och aristokratiskt sinne som fick honom att ta avstånd från all litteraturindustri och uteslutande leva för sitt verk. Trots det — eller kanske just därför — förvandlades hans rykte till en myt i de litterära salongerna ute i Europa. Man tillskrev honom en alltför genomträngande intelligens som var till förfång för den skapande fantasin men höll honom beredvilligt räkning för hans hänsynslösa ärlighet, hans föredömliga språkbehandling och hans skarpa blick såväl för detaljen som för verkets helhet. Thomas Mann talade om en diktarinsats ”vars ovanlighet, vars avgörande betydelse för den tyska romanens utveckling står utom allt tvivel. Denna glänsande bok (’Der Mann ohne Eigenschaf-ten’), som på ett djärvt och tjusande sätt svävar mellan essä och episk komedi, är gudskelov ingen roman längre.” — Så talade man om honom — redan för mer än tjugo år sedan då första bandet av ”Der Mann ohne Eigen-schaften” (Mannen utan egenskaper, ej översatt) kom ut var hans särställning given. Men vilka läste honom? Robert Musil blev ett namn i uppslagsböcker över samtida litteratur men ingen för sin samtid levande författare. Och ändå var det just på det hans aspirationer gått ut. ”Att vara tvungen först invänta sin död för att få leva”, sade han en gång i ett brev till en vän, ”är i alla fall ett rätt ontologiskt konststycke.” Och en annan gång antecknade han: ”Jag är lika mycket känd som okänd, vilket emellertid inte ger halvkänd till resultat utan en sällsam blandning.” Till slut tystnade också detta tvekluvna rykte, tidningarna förstummades, läsarna glömde bort honom sedan hans böcker hamnat på de nazistiska bokbålen, och i en österrikisk skolbok erinrade man om honom som ”en pervers skriftställare”. Men dag efter dag hade han arbetat vidare, de sista åren i ”en liten torftig paviljong omgiven av en färgrik och doftande trädgård”. Det sällsamma ryktet begrov den levande diktaren. Denna ”beklämmande tystnad”, för att använda ett ord av Robert Lejeune, hans levnadstecknare, hade Musil länge förgäves sökt värja sig mot. Just den otillräckliga kännedomen om hans verk ledde gång efter annan till beklagligt vilseledande generaliseringar. Som en röd tråd genom alla litteraturhisto 443