EGON KÖTTING riska omnämnanden går dels den stereotypa reverensen för ”psykologen Musil”, dels uppgiften att han skulle vara en av de första som litterärt utnyttjade psykoanalysens landvinningar. Ett exempel på hur efterhängsna de där omdömena har varit finner man i omni-busvolymen ”Europas Litteraturhistoria 1918 —1939” som gavs ut 1946 och som rymmer ett av de kortfattade och få vittnesbörd om Musils existens som letat sig över till Sverige. ”En virtuos psykolog”, heter det där, ”som under inflytande av Freud förnyade den tyskspråkiga romankonsten, var österrikaren Robert Musil. Med en intellektuell skärpa och en förfinad intuition, som kan leda tanken till Proust...” Musil tog själv avstånd från dessa klichéer. Han kommer in på frågan bl.a. i sina självbiografiska anteckningar som i flera hänseenden är upplysande. ”Länge”, säger han på ett ställe, ”förföljde mig ryktet att vara psykolog. Jag har från början sökt ta avstånd från det (och kunde göra det eftersom jag verkligen studerat psykologi och till och med på ett hår när fastnat för en docentur). För vad som i ett diktverk gäller för att vara psykologi är något annat än psykologi, på samma sätt som dikt är något annat än vetenskap ... Dikt förmedlar inte vetande och kunskap. Men dikt använder sig av vetande och kunskap.” — ”Kanske kunde man säga: vetenskapen syftar till det allmänna, konsten till det mönstergilla.” — Men han uttrycker sig ännu skarpare. ”Jag måste nog en gång tala om varför jag har intresse för den ’ytliga’ experimental -psykologin och inte för Freud, Klages, ja inte ens för fenomenologin.” Och i romanen ”Der Mann ohne Eigenschaften” låter han sin typiska ironi spela ut mot psykoanalysen. ”Ty när psykoanalysen började bli filosofin för dagen och åstadkom ett avbrott i den borgerliga händelselösheten (då en tid som aldrig ger sig i kast med djupare frågor nyfiket snappar upp nyheten att den äger en djuppsykologi), förklarades också allt möjligt för libido så att det till slut lika lite gick att säga vad detta nyckelord och dyrkbegrepp var som vad det inte var.” Thomas Mann skrev en gång historien om en familjs förfall med den gamla hansastaden Lübeck som utgångspunkt. Robert Musil, hans sydtyska pendang, analyserar den borgerliga epokens kris utifrån ”Kakanien”, världskrigets monarkiska vagga. Bådas livsöden återspeglar det trångmål vari borgaren på kontinenten råkade. Ur Musils ”Curriculum Vitae” hämtar man sålunda följande data: Ingenjören Dr. phil. Robert (Edler von) Musil. Född den 6 nov. 1880 i Klagenfurt, Österrike. Fadern, Alfred von Musil, härstammande från en gammal österrikisk släkt av tjänstemän, vetenskapsmän, ingenjörer och officerare, kom från Graz men uppehöll lång tid en professur vid tekniska högskolan i Briinn, blev hovråd och upphöjdes i adligt stånd-------- Bestämd för officersbanan blir Robert Musil medveten om sitt tekniska intresse ... studerar maskinteknik ... 1902—03 assistent vid tekniska högskolan i Stuttgart. Otillfredsställd slår han om och läser filosofi, främst logik och experimentell psykologi (1903 —08) i Berlin ... Konstruerar musilska färgsnurran, skriver en kunskapsteoretisk avhandling om Ernst Mach, avstår från erbjudandet om en docentur, och då han genom sin första roman som under tiden kommit ut (1906) redan blivit internationellt uppmärksammad beslutar han ägna sig åt fritt författarskap ... 1914 redaktör vid tidskriften Die Neue Rundschau, Berlin. 1914—18 officer vid italienska fronten... 1918—20 särskilt uppdrag inom utrikesdepartementet. 1920—22 som sakkunnig knuten till försvarsdepartementet---- Förlorar genom inflationen hela sin förmögenhet. Blir vid sidan av sitt egentliga arbete teaterkritiker i Prager Presse, skriver bl.a. essäer, flyttar slutligen till Berlin eftersom den laddade tyska intellektuella atmosfären är mera kännbar där än i Wien. Efter Tredje Rikets upprättande vänder han Tyskland ryggen, utan att vara tvingad därtill. Slår sig ner i Wien och offrar allt för att fullborda sitt livsverk- (I Wien till 1938. På hösten samma år Zürich. 1939 Genève, allt intill den 15 april 1942.) Förlorar genom inflationen hela sin förmögenhet ... Det är ett borgerligt öde av mellan-europeiskt ursprung. Gång efter annan återvänder han i sina dagboksanteckningar till spekulationer kring frågan varför hans liv blivit som det blev. Han söker i minnet av sina 444